–Jag försöker fortfarande vänja mig vid helomvändningen i mitt liv. Det var helt bisarrt! Efter att nästan allt hade gått fel började varenda liten sak att gå rätt.

”The SCB.” Så hette ett dokument i Sadie Jones dator som hon skapade 2005. The So Called Book, den så kallade boken.

–Jag trodde ingen skulle intressera sig för den. Och att vara en refuserad romanförfattare kändes ännu mer förödmjukande än att vara en refuserad filmmanusförfattare.

De senaste 15 åren hade hon slitit med filmmanus och tv-serier. Fick nästan alltid avslag. Jo, i en italiensk-brittisk film använde de en liten del av hennes manus.

–Jag har inte sett den, jag fick aldrig någon dvd.

Varför gav du inte upp?

–Jag hade gjort det om jag hade känt att jag kunde göra det. Och visst, statistiken för kvinnor som skriver manus för tv-serier ser fruktansvärd ut. Jag har läst att 80 procent av de manus som antas är skrivna av vita män över 60.

–Hur som helst. Jag gav inte upp. För jag fick ytterligare en idé och ännu en och kom på mig själv med att sitta vid mitt skrivbord och jobba på den. Och jag är alltid lycklig när jag skriver... Det jobbiga var när det jag skrivit skulle ut och möta världen.

När hon en dag slutfört ännu ett filmmanus kände hon plötsligt att det fanns mer att berätta, huvudpersonens barndom malde i henne dygnet runt. Hon tänkte: ”Antingen blir jag galen eller så kommer jag på något sätt att få ihop det på”.

I smyg, i SCB, påbörjade hon sin första roman.

–Man säger ju att alla har en roman i sig. Jag hade aldrig trott på det. Jag såg mig som en manusförfattare – punkt slut.

Hon hade tur. Samtidigt som hon närmade sig bokvärlden hade en väninna som var filmproducent bestämt sig för att ge sig in i förlagsbranschen. Det blev också hon som sålde in romanen till ett förlag – efter att Sadie Jones i månader hade vägrat visa det för henne.

Det låter som taget ur en film, medger hon med ett skratt. Men boken, Den utstötte, blev nominerad till brittiska Orangepriset, rekommenderades på tv-programmet Richard & Judy bookclub – vilket innebar omedelbar placering på topplistor – och har nu översatts till över 20 språk. När vi träffas är hon i Stockholm för utgivningen av den svenska översättningen. Den så kallade boken har blivit en så kallad succédebut.

Med effektiv bladvändarteknik berättar hon i Den utstötte om tioårige Lewis vars mamma drunknar när de är och badar. Efter det sluter sig Lewis inom sig själv. Allt oftare svartnar det inom honom, aggressionerna sipprar ut och drabbar andra. Som läsare vill man bryta sig in och gasta: ”Men se honom! Förstå varför han blivit som han blivit!”

Bilden av en utstött, av någon som råkat illa ut och som omgivningen vänder sig bort ifrån och därtill meningen ”Det är något fel på honom” var utgångspunkten för Sadie Jones.

–Vi tror att vi bryr oss om de utsatta. Det gör vi inte alltid. Det intresserade mig.

Miljön där boken utspelar sig, välbärgad Londonförort på 1950-talet, har drag av hotelllobbyn vi sitter i, med sina mörka träbokhyllor, tunga plyschfåtöljer och stora tekoppar. Med ett leende berättar hon att hon fascineras av självsäkerheten på 50-talet.

–Man hade just kommit ur ett krig och männen kom hem och sa: ”Ok, låt oss bygga upp det här igen!”. Jag tror inte att de visste vad de skulle bygga upp, de hade ju varit i ett enda långt krig nästan sedan början av seklet. De försökte bygga upp ett slags edvardianskt samhälle med rigida könsroller, samtidigt som det var en ekonomisk boom.

–Alla var skadade på olika sätt, men man var tvungen att ignorera det för att kunna gå vidare. Lewis och hans pappa Gilbert är som ett mikrokosmos av allt det där. Gilbert klarar inte av att tänka på vad som hände honom under kriget och han klarar inte av att se på Lewis för att det är som att titta in i sig själv.

–Jag älskar 50-talet, för som läsare vet vi att 60-talet kommer sedan. Vi vet att allt det där faller samman. Men det vet inte personerna i boken.

Vad var den största skillnaden mellan att skriva ett filmmanus och en roman?

–Jag förvånades av likheterna. Jag har i 15 år kämpat med att inte skriva beskrivningar. Och när jag började med boken kände jag: ”Wow! Jag får.” Men i slutet var det samma sorts process: ”Man kan inte säga så, man måste säga så i stället...”

Men du var ju tvungen att berätta vad alla tänkt?

–Det var såååå befriande! För i ett filmmanus måste du hela tiden visa det. Det kan kännas begränsande. När man skriver en roman kan man hoppa från ett huvud till ett annat och tillbaka. Det kändes lekfullt och nästan lite elakt.

Boken går lätt att föreställa sig på bioduken. Kanske särskilt för det lyckliga, Hollywoodaktiga slutet.

Mycket riktigt. Sadie Jones skriver redan på ett filmmanus. Så historien som skulle bli film men blev en bok kanske blir film trots allt.

–Det är så obegripligt svårt! Jag började ju skriva en roman för att jag kände att Lewis barndom inte lämnade mig i fred och tänkte: ”Då blir det ingen film”. Nu säger producenterna att de vill ha med allt det där. Vad ska jag göra?