Om Sverige vore en diktatur vore Karl-Olov Arnstberg dissident. Och om dissidenterna bildade en klubb skulle han inte bli medlem. Så det är inte förvånande att Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver en bok om svenska tabun; han har själv för vana att utmana dem, särskilt tanke- och åsiktstabun. ”Ett av de effektivaste hindren för fritt kunskapssökande är begreppet fördomar. I likhet med rasistbegreppet, så är det ett vapen mot oliktänkande”, är en typisk formulering ur hans nya bok Svenska tabun.

Men det är inte så att hans kompass är programmatiskt riktad mot makten, eliten eller det politiskt korrekta. Det vore för enkelt. I värderingsfrågor – och ur dem följer ju ofta tendensen i forskningsprojekt – lodar sig Karl-Olov Arnstberg ner mot det han själv i sitt innersta finner rätt och rimligt oavsett hur obekvämt det blir, argumenterar för det och struntar i vilket sällskap han hamnar i. Det är den intellektuelles uppgift men likväl ovanligt. Bland de självklara och universella tabuna återfinns mord, våld och incest. Arnstberg berör dem, men intressantare är de mer subtila tabuna, de som är juridiskt tillåtna men socialt oacceptabla. Arnstberg hävdar att ett förnuftsdyrkande folk som det svenska får ett annat förhållande till tabun än de som tror på övernaturliga väsen. Om något bara känns eller verkar fel eller orent men sakligt sett inte är det, då är det med svenska ögon ett irrationellt tabu som ska organiseras bort.

Sekulariseringen upphäver åtskilliga tabun, konstaterar Arnstberg som mig veterligt ej är troende, men i njutningslystnadens Sverige där inget är heligt och få förtröstar på Gud är i stället långsamhet och tomhet tabu. Stannar vi upp riskerar vi att ”trilla ner i ensamhetens brunn”. Här ekar det av gängse nidframställningar om det kalla materialistiska samhället Sverige och västvärlden, och ekar desto starkare som författaren inte framhåller några av de positiva följder för människors liv, frihet och hälsa som kommer av att slippa vidskepligt grundade tabun. Det är märkligt, Arnstberg brukar annars ha en särskild radar för att avslöja kulturrelativistisk inställsamhet. Men som sagt är han konsekvent konsekvensneutral i sina värderingar och hamnar där han hamnar.

Med hjälp av Bibelns Jesus prövar Karl-Olov Arnstberg en kreativ men diskutabel idé om det moderna vetenskapligt orienterade förnuftets härkomst. Det är inte en produkt av upplysningen utan av protestantismen och Jesus reaktion på fariséerna! Jesus klandrade fariséerna för att vara mer noga med utsidans renhet än insidans, med ritualer och regler än med inre äkthet. Det var kort sagt viktigare att hålla sig till tabut än att förstå varför Gud önskade detta av människorna. På samma sätt skulle det i Sverige, via Jesus, föreligga en välutvecklad känsla för att yttre tabun utan själslig förankring saknar relevans. Pikant hypotes, men sambandet är inte glasklart. Alla grenar av kristendomen har Jesus som sin frälsare, inte bara protestantismen, och det saknas knappast irrationella tabun eller ritualer i kristna samhällen.

I ett modernt samhälle är tabut, vars funktion är att skapa ordning, ständigt under omprövning och förhandlingsbart mot förnuftet. Det är ansträngande jämfört med livet i en absolutistisk kultur där det inte är individens sak att från fall till fall bedöma vad som är rent, orent, rätt, fel, utan där sådant är hårt reglerat och måste följas om man vill undvika utstötning.

Om Karl-Olov Arnstberg till exempel tappar en klick smör på golvet gör han en bedömning om han ska bre den på mackan eller ej. Bedömningen baseras på smör­klickens klibbighet och hur rent golvet är. En hård smörklick går att skölja eller skrapa av. Poängen är att han förhandlar med sig själv om hur han ska göra. Det gör man inte i en kultur där all mat som varit på fel ställe måste kastas, annars drabbas man av straff. Då slipper man fundera, man följer bara tabut.

Men man överger samtidigt, påpekar Arnstberg, ett förutsättningslöst resonerande och sökande och i förlängningen ligger en uppdelning av världen i ont och gott, svart och vitt, där människor som inte delar den egna gruppens syn på orenhet själva blir orena och föraktliga.

Här går Arnstberg in på en tanke­väckande utläggning om Jean-Paul Sartres idéer om klibbighet och äckel, båda förbundna med tabut. En grundläggande och tydlig gräns i världen går mellan den egna personen och allting annat. Utan denna gräns blir det kaotiskt. Men det klibbiga upphäver gränsen, det invaderar oss. Om vi misslyckas med att göra val som ger livet mening drabbas vi, enligt Sartre, av äckel inför oss själva och existensen. Klibbet är äckligt. Det upplevs hota människan i skapandet av hennes avgränsade jag. Sartre menar att äckelkänslan inför kladd är ett skydd så att vi ska undvika situationer där jagets och kroppens gränser upplöses och förhindrar vår utveckling.

”Svenska tabun” är som mest förtätad när författaren håller sin framställning på denna teoretiska och principiella nivå, med stort motstånd. Men han har inte riktigt bestämt sig för vad han vill med sina tabun och flyter ut över nästan 400 sidor. De flesta referenserna är till dagspress, artiklar skrivna medan boken skrivs, samt bloggar. Det gör ”Svenska tabun” en smula flyktig och förströdd. Böcker bör ha längre rötter än dagsaktualiteter.

Jag ställer mig också frågande till källkritiken. Så ofta som det är misstag i tidningsartiklar utgör de en osäker sakkälla. Och apropå tabun kring mat konstaterar Arnstberg att vegetarianer och veganer lever längre än andra, varpå han drar slutsatsen att det beror på att de inte äter kött och mjölkprodukter.

Det vet vi inte, livslängdsstatistiken säger inget om det. Men som alltid med Karl-Olov Arnstbergs alster är det mödan värt. Han fortsätter att utgöra ett eget universum i det svenska tankelivet.