På söndag är det sex år sedan Alliansens första valseger. Då går socialdemokraterna in i en ny politisk era: en period av opposition som varat längre än någonsin tidigare under de senaste 80 åren. Längre från makten än nu har de aldrig varit i modern tid.

Det är därför inte konstigt att det de senaste månaderna kommit en handfull böcker som på olika sätt berört socialdemokratins kris. Det märkliga är snarare hur lite de uppehåller sig kring vad denna långa frånvaro från makten berott på och vad den får för konsekvenser.

Men krisen inom socialdemokratin, som möjligen kulminerade under vinterveckorna före Håkan Juholts avgång, har sällan lett till en rannsakan när det gäller partiets självbild som statsbärande parti. I stället har den till övervägande delen orsakat allt hårdare falang- och personstrider, ofta dolda bakom en fasad av yttre enighet, men i samband med Juholtkrisen inför vidöppen ridå.

Denna ökande frispråkighet gör att det finns vissa förväntningar på de böcker som på olika sätt skildrar, eller åtminstone tangerar, tre av socialdemokratins ledande politiker, därtill de allra tyngsta kvinnliga, de senaste decennierna: Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström.

Någon ordentlig uppgörelse blir det dock inte. Pär Nuder och Göran Persson lär inte älska böckerna, men kritken mot taktikspelet och buffelbeteendet är förhållandevis milda. Det blir inte mer dramatiskt än att Margot Wallström säger att Göran Persson brukade ”djävlas med folk” och att det ”bara var ett tjuv- och rackarspel alltihop”.

Men även om man varken får en heltäckande krisanalys eller fullödiga förklaringar till varför Wallström inte vill bli partiledare är ”Margot” av romanförfattaren Bengt Ohlsson oerhört läsvärd; ett tätt och intensivt reportage, som tar med läsaren till såväl maktens Manhattan som de norrländska rötterna i en hisnande resa. Ibland skildrad med Ohlssons egen blick, ibland i hennes påfallande frispråkiga berättelser.

Ohlsson tillåts – och lyckas – komma nära människan Margot. Så nära att det nästan blir till ett vänporträtt, av politikern som tecknas som ett ”envist litet björkris bland skyskraporna”, med ett ”säreget ljus inom sig”. Han blir ibland så ivrig att få med allt hon säger att han radar upp hennes citat osorterat – och tar med så mycket detaljer om släkt och anhöriga att integritetslamporna blinkar larmrött.

Som inblick i en toppolitikers liv är det ändå rasande skickligt. Att gå från läsning av Ohlssons bok till förre pressekreteraren Mikael Romeros bok om Mona Sahlin, ”Tobleroneaffären”, är dock ett kvalitetsras jag inte unnar någon.

Det största problemet med Romeros bok är inte att den är så illa skriven, även om den bitvis är nästan plågsam att läsa med sitt uppskruvade tonfall och klyschiga, överdramatiserande språk. Boken är skriven som i affekt, trots att det har gått 17 år. Ännu mer bekymmersamt är dock den totala avsaknaden av distans och analys.

Romeros närvaro bakom kulisserna under Sahlinaffären ger honom möjligheter att skildra ett intressant spel. Men han slösar bort det genom att överskatta läsarens intresse för en press- sekreterares vardag (där det enda intressanta är hur han delar upp medier i sådana som ska belönas för sitt stöd och de som ska bestraffas för att de ställer ”fel” frågor) – och framför allt genom en historieskildring som blir gravt förenklad.

Enligt Romero berodde hela Sahlinaffären på en sak: ”att hon var kvinna”. Han kan skriva saker som ”Också finansmarknaden var orolig för Mona. För att hon var kvinna, kan man tänka”. Boken avslutas med konstaterandet att tanken på en kvinnlig statsminister känns ”oerhört avlägsen”. Att Mona Sahlin till slut blev partiledare och statsministerkandidat tycks han ha glömt, med hela sin tankevärld fastfrusen vid några intensiva veckor 1996.

Om man vill att det ska bli debatt krävs mer förankring i verkligheten. Det har ledarskribenten Eva Franchell, som gör tappra försök att knyta an då och nu i politiken, för att kunna skildra vad som hänt och händer med ”Partiet”.

Problemet är att hon inte bestämt sig för vilken bok hon vill skriva. Kasten blir för tvära, mellan dagboksanteckningar, nyhetskommentarer och skildringar av arbetet nära dåvarande utrikesministern Anna Lindh. Kittet och intensiteten i berättelsen saknas vilket lämnar läsaren påfallande oengagerad.

Bilden av socialdemokratin som ett maktlöst parti återstår helt enkelt att teckna. Eller så är övertygelsen om att makten ska återtas 2014 så stark att ingen vill göra det.