Att få skrattarna emot sig är det farligaste en politiker kan råka ut för – det fick det sovjetiska kommunistpartiets orkeslösa gubbar uppleva. Anekdoterna och vitsarna om partiet och systemet var alltid lika hänsynslösa som träffsäkra.
Denna kultur av politiskt häcklande har fört en tynande tillvaro under de senaste årtiondenas relativt ökade frihet i Ryssland. Men nu håller något på att hända – den styrande klicken runt Vladimir Putin tycks ha överträtt någon slags gränslinje och inför valen till Duman den 4 december och presidentposten nästa år vibrerar Ryssland åter av politiskt skämtlynne. Det är framförallt på internet som de styrande politikerna hudflängs. It-tekniken ger medborgarna nära nog obegränsade möjligheter att producera videoklipp, manipulera ljud och bild och obehindrat sprida sina alster.
Den utomparlamentariska oppositionen har lärt sig att använda nätet som en viktig spelplats. En av förgrundsfigurerna är den populäre juristen och bloggaren Alexej Navalny, som driver sin kampanj mot ”Skurkarnas och tjuvarnas parti”, det vill säga Putins stödparti ”Enade Ryssland”. Makthavarnas egna pompösa uppträdande och publikfriande aktioner ger bränsle till mängder av grova förlöjliganden av det styrande tandemparet.
Ute på den väldiga skrattspegeln nätet kan man finna Putin och Medvedevs tal uppklippta med bilder ur filmen ”Titanic”. ”Tack, ryska medborgare, för ert stöd och förtroende”, säger Medvedev varpå ljusen släcks och skeppet går i kvav.
”Vårt dårhus röstar för Putin, här i vårt dårhus är vi nöjda med det”, sjunger gruppen Rabfak. Bilden av samhället som ett dårhus har djupa rötter i rysk litteratur, från Tjechov till Vysotskij. ”Härinne är jag äntligen fri. Här finns det fria ordet och den fria tanken”, skrev de sovjetiska satirikerna Ilf och Petrof i romanen ”Tolv stolar”. Samhället som ett dårhus – eller dårhuset som en tillflyktsort undan samhället – vansinnet tycks vara det sinnestillstånd som bäst karakteriserar ryssarnas förhållande till makten.
När nu en växande opposition håller upp sin giftiga skrattspegel borde makthavarna få sig en tankeställare. Och kanske borde de erinra sig Gogols korta förord till pjäsen Revisorn: ”Skyll inte på spegeln om nunan din är sned”.
Ryssland vibrerar
av politisk humor
30 november 2011 kl 02:00 Kommentar nyväckt skämtlynne
Att få skrattarna emot sig är det farligaste en politiker kan råka ut för – det fick det sovjetiska kommunistpartiets orkeslösa gubbar uppleva. Anekdoterna och vitsarna om partiet och systemet var alltid lika hänsynslösa som träffsäkra.
Denna kultur av politiskt häcklande har fört en tynande tillvaro under de senaste årtiondenas relativt ökade frihet i Ryssland. Men nu håller något på att hända – den styrande klicken runt Vladimir Putin tycks ha överträtt någon slags gränslinje och inför valen till Duman den 4 december och presidentposten nästa år vibrerar Ryssland åter av politiskt skämtlynne. Det är framförallt på internet som de styrande politikerna hudflängs. It-tekniken ger medborgarna nära nog obegränsade möjligheter att producera videoklipp, manipulera ljud och bild och obehindrat sprida sina alster.
Den utomparlamentariska oppositionen har lärt sig att använda nätet som en viktig spelplats. En av förgrundsfigurerna är den populäre juristen och bloggaren Alexej Navalny, som driver sin kampanj mot ”Skurkarnas och tjuvarnas parti”, det vill säga Putins stödparti ”Enade Ryssland”. Makthavarnas egna pompösa uppträdande och publikfriande aktioner ger bränsle till mängder av grova förlöjliganden av det styrande tandemparet.
Ute på den väldiga skrattspegeln nätet kan man finna Putin och Medvedevs tal uppklippta med bilder ur filmen ”Titanic”. ”Tack, ryska medborgare, för ert stöd och förtroende”, säger Medvedev varpå ljusen släcks och skeppet går i kvav.
”Vårt dårhus röstar för Putin, här i vårt dårhus är vi nöjda med det”, sjunger gruppen Rabfak. Bilden av samhället som ett dårhus har djupa rötter i rysk litteratur, från Tjechov till Vysotskij. ”Härinne är jag äntligen fri. Här finns det fria ordet och den fria tanken”, skrev de sovjetiska satirikerna Ilf och Petrof i romanen ”Tolv stolar”. Samhället som ett dårhus – eller dårhuset som en tillflyktsort undan samhället – vansinnet tycks vara det sinnestillstånd som bäst karakteriserar ryssarnas förhållande till makten.
När nu en växande opposition håller upp sin giftiga skrattspegel borde makthavarna få sig en tankeställare. Och kanske borde de erinra sig Gogols korta förord till pjäsen Revisorn: ”Skyll inte på spegeln om nunan din är sned”.
Elisabeth Hedborg är frilansskribent.
Elisabeth Hedborg
kultur@svd.se
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se