Vinterolympiaden gick så dåligt för Ryssland att några dumaledamöter till och med krävde sportministerns och andra ansvarigas avgång. Också premiärminister Putin har uttryckt sin oro, inte minst med tanke på att nästa vinterspel skall hållas i Sotji.
Under den andra tävlingsveckan befann jag mig i Petersburg och följde olympiaden på rysk tv. Att nationen var desperat framgick under dubbeljakten 2x15 kilometer. ”Sasja, Sasjenka, kör, hela Ryssland står bakom dig!” skrek kommentatorn till Alexander Legkov, som lyckades jaga ikapp Johan Olsson men besegrades i spurten av denne, Tobias Angerer och Marcus Hellner. Nästa morgon förklarade en annan kommentator Legkovs fjärdeplats med att han, loppets store hjälte, hade hindrats att vinna därför att ”utlänningarna” vägrat att hjälpa honom. När Legkov själv ombads kommentera det hela stirrade han med tom blick och gråten i halsen in i kameran i femton sekunder. Han fick inte fram ett ord. ”Detta säger allt”, föll programledarens kommentar. Legkovs fjärdeplats var ”utlänningarnas” fel.
De svenska kommentatorerna är naturligtvis lika påfrestande nationalistiska som sina ryska kolleger. Men skulle de skylla på ”utlänningarna”? Knappast. De skulle skylla på norrmän, tyskar, ryssar och så vidare.
Samtidigt som dagens Ryssland är ett konsumtionssamhälle av västerländsk typ växer sig den statssponsrade patriotismen och nationalismen allt starkare. Som Stig Fredrikson påpekar i sin bok ”Daterat Moskva” (se recension 15/2) har Ryssland valt den väs-terländska marknadsekonomin men valt bort den ideologi som den bygger på. I den kamp som alltid förts i Ryssland mellan ”västerlänningar” och ”slavofiler” är det för närvarande de senare som har guldläge. Ryssland har en egen väg att följa, en väg som skiljer sig från ”utlänningarnas”. Tankarna går till Dostojevskijs idé om det ryska folket som ett av gud utvalt. Och ju mer kränkt man känner sig, desto starkare är känslan av utvaldhet. ”Vi” mot ”dem”, mot ”utlänningarna”. De ortodoxa, rättrogna, mot de heterodoxa, vantrogna. Om man är utvald men misslyckas är det alltid någon annans fel. Om det gäller idrott, ekonomi eller melodifestival kvittar lika.
Om Rysslands väg handlar Per-Arne Bodins senaste bok ”Skruden och nakenheten”. Titeln syftar på två uttryck för helighet i Ryssland: biskopsskruden, inte minst påklädningsritualen, och nakenheten hos den helige dåren, dåren i Kristus. Det är en väl vald titel för en bok som har som genomgående tema det bysantinska arvet och dess påverkan på den ryska idéhistorien.
Det är ett givande grepp, men knappast överraskande. För är det något vi har lärt oss av de stora ryska idéhistorikerna är det Bysans betydelse inte bara som impulsgivare utan som konstant faktor i den ryska historien, den sovjetiska fasen inbegripen. Antingen Bodin skriver direkt om Bysans och kristendomen eller om samhälle och litteratur, är det i detta perspektiv han gör sina tolkningar. Hans bidrag till vår kunskap om kontinuiteten i rysk historia kan inte övervärderas; för dem som inte har tillgång till ryska historiefilosofiska texter fyller Bodins böcker ett stort tomrum.
Även om den gamla sanningen att tidningsartiklar som samlas i bokform (många av kapitlen har tidigare publicerats som understreckare i SvD) riskerar att förlora i specifik vikt, gäller det också den senaste boken. Vad den i grunden handlar om är, vågar jag påstå, dualismen i rysk kultur: gott–ont, heligt–syndigt, mystik–rationalism, reaktion– revolution. I rysk historia ges sällan något tredje alternativ. Det är ingen tillfällighet att det ryska tsarväldet utmanades av anarkisternas bomber och bolsjevikernas totalitarism och inte av en reformistisk socialdemokrati. Eller att liberalismens idéer alltid haft svårt att vinna gehör i Ryssland. Enligt Berdjajev har Ryssland historiskt bara existerat i två skepnader, som envälde eller anarki.
Många – också bland dem som trodde sig veta – var övertygade om att bara det sovjetiska systemet upphörde så skulle Ryssland reformeras och inlemmas i den västerländska demokratiska traditionen. Nu vet vi att detta var en illusion. Inte bara för att allting tar längre tid än man tror och vill utan därför att mycket av det beteende, de reflexer, som vi uppfattade som sovjetiska i själva verket är genuint ryska. Som så många gånger tidigare står Ryssland inför ett vägval. Mellan modernisering och stagnation. Mellan öppenhet och slutenhet. Vilken väg man kommer att välja är svårt att sia om. Att valet inte bara beror på Medvedjevs respektive Putins ideologiska preferenser utan dikteras av andra, djupare tankemönster är något vi kan lära av Per-Arne Bodins böcker.
Bengt Jangfeldt är författare och docent i slaviska språk.
