Säg sjukhusroman, och grällt förpackade relationsschabloner från skräpboksträsket gör sig påminda. Inget kunde ligga längre ifrån Måns Wadensjös hyllade debut ”Förlossningen”, som trots romanformen och sjukhustematiken rör sig i helt andra rymder. Boken kretsar kring en förlossningsavdelning och den outtalade men styrande kraft som genomsyrar allt som händer och allt som görs.

På saklig och välformulerad prosa beskriver Måns Wadensjö hur Regeln står mellan ordning och kaos, kontinuitet och upplösning, och hur den, sina existentiella anspråk till trots, lever i de vardagliga och konkreta detaljerna som lakansvikningen, dukningen av fikabrickan och placeringen av plastförkläden.

Den som observerar, analyserar och klargör Regelns funktioner är en namnlös ung man som, i egenskap av köksa på förlossningsavdelningens nattskift, ser hela avdelningens mikrokosmos från sin plats i hierarkins utkanter. Läkarnas självklara överhöghet; de till utseendet små men ändå stora skillnaderna mellan barnmorskor och undersköterskor; det till övervägande del kvinnliga kollektivets underströmmar och rutinerna kring ett kejsarsnitt − allt passerar genom berättarens öga och omvandlar rutiner och grå vardag till något ibland närmast mytiskt färgat.

Boken vilar på två, lika bärande, pelare. Den ena är inblicken i en sfär som man vanligtvis bara närmar sig i egenskap av blivande förälder, och som sådan sårbar och utlämnad till läkares och barnmorskors kompetens och välvilja. Det finns en nästan voyeuristisk tillfredsställelse i att läsa Wadensjös redogörelse för verksamheten bakom en förlossningsavdelnings kulisser, likaså i att se barnmorskorna som människor snarare än de gudalika experter de gärna framstår som i töcknet efter en första förlossning.

Den andra är författarens förmåga att bygga broar från det ytterst prosaiska och konkreta över till det mystiska och mångbottnade. Det nya livets storhet och ofattbarhet, det vi både uttjatat och helt riktigt benämner mirakel, lever på förlossningsavdelningen i fullständig samklang med vävtapeten, tvättschakten, landstingsskjortorna och schemarotationerna. Måns Wadensjö fångar, på ”Förlossningens” 80 sidor, denna samexistens inneboende motsägelse och självklarhet, och laddar stillsamma konstateranden med undertext som leder tankarna i nya riktningar. Resultatet blir en annorlunda och mycket tilltalande debut.