Medan jag läser Mircea Cărtărescus stora dagbok kommer jag att tänka på Donald Crowhurst, ensamseglaren som seglade vilse och blev galen. I 243 dagar drev han omkring på Atlanten. Till slut dränkte han sig, galen av ensamhet. Båten påträffades en tid senare tillsammans med en bisarr loggbok. Med alltmer deformerad handstil beskriver Crowhurst där sin tilltagande utmattning och förtvivlan, hur han under resans gång kommit i kontakt med stjärnorna och världsalltet och förvandlats till en kosmisk gud.
Cărtărescus dagbok beskriver något liknande. Hur den rumänske författaren år efter år sitter vid sitt skrivbord och driver på ett ändlöst hav av likformiga dagar, utan kompass eller land i sikte. Fysiskt och psykiskt utmattad, förtärd av tvivel och ovisshet, plågad av en ensamhet som hela tiden hotar att störta honom rakt ner i avgrunden.
Också övermodet förenar. Crowhurst hade föresatt sig att segla jorden runt, trots att han saknade sjövana. Cărtărescu satte sig att skriva en väldig roman, efter att tidigare bara ha givit ut diktsamlingar och några mindre prosaböcker. Och inte vilken roman som helst, utan ett tusensidigt, extatiskt textmonster som i en enda surrealistisk urladdning skulle sammanfatta planeternas banor i rymden, livets rörelser på jorden, nervernas skytteltrafik i kroppen och – just det – den kosmiska guden Mirceas födelse.
Dagboken dokumenterar tillkomsten av ”den vansinniga vansinnesberättelsen”, Cărtărescus stora Orbitór-trilogi som tog mer än 10 år att färdigställa. Dagbokens första anteckning är från januari 1994, den sista från december 2003. Då hade han ännu inte påbörjat den tredje och avslutande delen.
”Är trött, psykiskt trött bortom alla gränser. Den här boken har tagit kål på mig”, heter det redan efter något år. Sedan blir det bara värre. Dagboken tecknar bilden av ett vilt skenande förfall, inte bara psykiskt utan också fysiskt. Totalförstört självförtroende. Totalförstörda tänder. Mage kass av snabbkaffe. ”Jag flyter som ett lik i en å. Sedan länge är jag inte längre i stånd att fatta hur död och uppsvälld och förtvålad jag är.”
Liksom Kafka upptas han helt av skrivandet, och utanför det finns ingenting. Han skriver för hand, med snedare och snedare bokstäver. Medan åren går känner han hur litteraturen alltmer invaderar kroppen, förvandlar honom till en märklig fysionomi med ”hår av bläckfibrer”.
Arbetet går framåt, men så långsamt att han tvivlar på att det någonsin kommer bli en bok av alla papper. Allt han har är tusen tilltrasslade anteckningar, skrivhäften fulla av kladdig bläckpasta. Han tröstar sig med att ”en postmodern bok är en spådomsbok – den kan inte läsas, man kan bara tolka den.”
Dagar av rusig inspiration följs av perioder av skrivkramp, ofta så långa att han när han väl återvänder till skrivbordet förundras över att han över huvud taget kan forma bokstäver. Men, som han påpekar: ”Att inte skriva är en stor konst och den som inte har lärt sig den kan heller aldrig skriva.”
Krisen med romanen smittar av sig, orsakar livsskriser, identitetskriser, äktenskapskriser. Han lider av depressioner, paranoida anfäktelser och hypokondriska vanföreställningar, beskriver nätter av panikångest, kvävningskänslor och oroliga drömmar. ”Har hallucinationer, ser ljus, får se minnesbilder (av vad?) och landskap i blixtbelysning.”
Om Cărtărescu faktiskt har, eller någon gång har fått, en psykiatrisk diagnos vet jag inte. Dagboken gör vissa antydningar åt det hållet. Han oroar sig för att ”den gamla sjukdomen har kommit tillbaka”, talar om ”personlighetsklyvning” och något slags epileptiska anfall, paralyser under vilka han ser och hör saker.
Klart är i alla fall att Cărtărescus drömmar är av det slag som förr i världen hade kallats för visioner eller uppenbarelser. Att få andra människors drömmar återberättade för sig är sällan särskilt spännande, men avsnitten kommer att studeras noga av hans beundrare, då flera av drömmarna finns inarbetade i ”Orbitór”.
Förutom drömmar fokuserar dagboken på skrivandet, läsandet, författarens inre förvandlingar och förödmjukelser. Familjelivet (hustru, barn, skilsmässa, ny kvinna, nytt barn) lämnas nästan helt utanför. Stipendieresor till Amsterdam och Berlin noteras bara i förbifarten.
2002 besöker han Stockholm, fascineras av panoramat över Gamla stan, och av språket: ”ett slags orientalisk sång med upprepade korta utbrott av varm, dämpad energi. Slutna vokaler, långa, på något vis rituellt framsagda, som om varje svensk i vartenda ögonblick var medveten om att talet är en stor hemlighet.”
En natt väcks han ur sina vilda drömmar av en röst i huvudet som ropar: ”Det är för mycket! Det är för mycket!” Under min läsning utbrister jag flera gånger i samma litania. Duktig recensent som jag är läser jag den nästan 700 sidor tjocka dagboken från pärm till pärm. Det ska man inte göra, det blir för mycket idisslande av allting.
Den som däremot surfar runt på måfå i den väldiga textmassan – vilken lycka! På nästan varje sida hittar man någon fantastisk tanke eller formulering man bara måste stryka under. Som denna: ”Hjärnhalvorna är bara hopfällbara vingar under skallens täckvingar. Hjärnan är en fjäril som aldrig har flugit men som kommer att flyga.”
Eller: ”Jag har nått den yttersta gränsen på min värld, där ’jag själv’ tar slut. Att komma vidare är inte att tänka på, om inte någon gud breder ut en sjunde hjärnhinna över hjärnan på mig och en nionde stjärnhimmel.”
Trots att Cărtărescu ivrigt förnekar det, är dagboken litteratur i egen rätt, full av fantasi och poesi. Den förunderliga Inger Johansson får språket att skutta och slå kullerbytta också på svenska. Mest förunderligt är nog ändå att Cărtărescu, till skillnad från den arme Crowhurst, faktiskt rodde sitt vansinnesprojekt i land.
Vad driver en att ge sig ut på en så vådlig resa? Kanske handlar det i slutänden, som Cărtărescu är inne på, om något så enkelt som att få en liten klapp på huvudet, ”en ärligt känd uppskattning av den absurda prestationen att skriva en bok.”
