Den femte februari varje år togs Runeberg ner från vinden. Han dammades av och ställdes upp i salsfönstret, mellan två högtidligt brinnande ljus. Där stod han så hela dagen tankfullt blickande ut över drivor och dansande snöflingor, en trettio centimeter hög kopia av sonen Walters välkända staty i Helsingfors. Det var Nationalskaldens födelsedag och hembakta runebergstårtor var ett obligatorium i varje finlandssvenskt hem.
Detta var på 50-talet. Runeberg hade fortfarande helgonstatus, men det var inte vi som kunde hans Fänrik Stål utantill utan vår föräldrageneration. De hade rabblat sin Fänrik i skolan, och för en del av dem hade boken följt med också till fronten, när kriget bröt ut.
Men tjugo år senare var Runeberg helt ute, patriotism hade blivit chauvinism och fosterlandskärlek ett alltför genant ord för att kunna nämnas. Runeberg var krigshetsaren. Han var
löjlig.

Ännu firas dock hans dag. I år fyllde han tvåhundra, och flaggan tycktes tillbaka i topp. Runebergshemmet i Borgå fick sig en rejäl ansiktslyftning och festtalens antal var stort.
Är han tillbaka nu?
Ja, han är tillbaka åtminstone i Michel Ekmans välskrivna doktorsavhandling, som helt lämpligt kommit ut av trycket just detta jubileumsår. Han är tillbaka, men inte som nationalhelgon utan som människa. Författaren är med, men inte så mycket för sitt verks skull som för de nycklar till hans personlighet dessa verk kan tänkas gömma.
Normalt läser väl ingen längre frivilligt verk som ”Nadeschda”, ”Kung Fjalar” eller ”Kungarna på Salamis”. Tiden har gått ifrån dem. Inte heller avhandlingsförfattaren förefaller att ha hyst något större intresse för dessa verk innan han kom på hur de kunde nyttiggöras för hans syften. Han är nämligen ute efter deras bakomliggande tankegods. För det använder han i huvudsak tre källor: verken själva, kritikens uppfattning och den egna läsupplevelsen. Det blir en sorts
samtal, som lockar Ekmans läsare till stimulerande tankearbete kring tidsandans växlingar, ty varje citerad kritiker är här obönhörligt präglad av sin tid, och bland de skiftande röster som hörs i kören blir till slut Runebergs grundtext det enda som i sammanhanget förblir oföränderligt. Det är denna grundtext Ekman går i närkamp med. Ekman är, som denna tidnings läsare väl vet, en sensibel litteraturkritiker, och det är, säger han själv i sin inledning, som kritiker och läsare han närmar sig Runebergs verk, inte som litteraturhistoriker.

Lite litteraturhistoria har han i alla fall med, tack och lov. Redan i början ger han oss en fyrtiosidig och grundlig presentation av ”den tidiga kritikens Runebergsbild”. Bland dessa kritiker finner vi författaren Fredrik Cygnaeus och bitvargen Johan Wilhelm Snellman, 1800-talsfennomanernas buttra men obestridliga ledargestalt. De var båda vänner till Runeberg, alla tre födda i ett Finland som ännu var svenskt och alla tre uppfyllda av den ryska tidens nya
kungstanke: satsa på det inhemska, på Finland. Efter Goethe- och Schillertidens imperiella internationalism var det vid denna tid nationalismen som stod på den radikala agendan. Landets svenskspråkiga elit hade plötsligt tvingats upptäcka sitt folk; finnarnas sak blev ”vår”.
Det är i den andan Runeberg skriver sin ”Bonden Paavo” och i ett slag förvandlar de ”primitiva” finska vildarna till tåliga och fromma bönder. Cygnaeus är med på noterna. Han föreställer sig liksom Runeberg att det undersköna finska insjölandskapet automatiskt måste reflekteras i landskapets invånare, så ”fulla av frid och hjärtats godhet” att de tar fattigdom och umbäranden med en klackspark. Det är en idealiserad bild. Alltför idealiserad menar Snellman och ger honom skäll när han skrivit ”Vårt land” och åter en gång besjungit sitt lands fattigdom och dess vackra natur.
Sin strävhet till trots hörde även Snellman till Runebergs beundrarskara - Finland hade med Runeberg fått en egen nationalskald, ett första steg på vägen till en
egen kultur. Med de tappra kämparna i ”Fänrik Ståls sägner”, beredda att när som helst ge sitt liv för sitt land, blev Runeberg en kultfigur. Han blev sakrosankt, för vännen Cygnaeus ett snille helt opåverkat av några som helst andra författare, självsådd i den finska myllan, lika harmonisk och upphöjt lugn som någonsin någon av Fänrikens hjältar.

Det är den bilden av Runeberg Ekman vill ta kål på. Redan hans val av boktitel visar vad det är fråga om: Kaos, ordning, kaos heter boken som vill peka på dubbelheten i Runebergs väsen. Ty hur kan det komma sig, är den fråga Ekman ställer, att det myckna våldet och alla olösta konflikter som de facto finns i Runebergs verk har passerat så obemärkt, att Runebergs såväl kritiker som läsare trott på dikternas bedyranden om ädelmod, och harmoni snarare än på de kaotiska skeenden de faktiskt gestaltar?
Till exempel ”Fänrik Ståls sägner”, menar Ekman, innehåller en hel del våld som är ”svårt att förstå också i en krigssituation: barn och svagsinta dör eller drömmer
om att få dö i uniform, befäl utsätter sina underordnade för livsfara med fåfängan som drivkraft.” Det myckna våldet, tycks Ekman mena, har sin grund i Runebergs egen disharmoniska själ. Runeberg hade att slåss med egna demoner.

Ja var det så? Var Homeros en disharmonisk gestalt eftersom ”Iliaden” innehåller ett sådant övermått av våld? Och våldet hos Shakespeare? Är det säkert att Shakespeare var disharmonisk? Ekman säger sig läsa Runebergs verk med moderna ögon. Men om han finner det svårt att förstå de tidiga kritiker som präglat vår Runebergsuppfattning, så bör man kanske komma ihåg att det skulle vara lika svårt för dem att förstå Ekmans ståndpunkt. Finlands 1800-tal var en framåtblickande tid, den nya patriotismen eldade sinnena, krig var inte lika automatiskt avskräckande som i dag och den militära banan stod högt i kurs i hela Europa. Tron på hjältar fanns fortfarande. Två världskrig och ett antal atombomber senare är människorna betydligt mer desillusionerade och romantiken kring hjältedåden
försvunnen. Den blanka fasad som 1800-talskritikerna visar upp må vara tidsbunden, men inte mer tidsbunden än vår (och Michel Ekmans) benägenhet att leta efter sprickorna i denna fasad. Det socialpsykologiska betraktelsesättet hör vår tid till.
Och, inte minst: på Runebergs tid fanns ännu ingen tv, men människans behov av romantik och spänning, av underhållningsvåld och dramatiska förvecklingar var förmodligen lika stort som nu.
Och det var författarnas sak att stå för denna spänning.
Vi kan uthärda att inte allt som Runeberg skrev har överlevt tiden. Det finns ändå alldeles tillräckligt mycket kvar för att vi lugnt skall kunna fortsätta baka runebergstårtor den femte februari.