Vi lever i en tid då den tryckta bokens överlevnad ifrågasätts på allvar. Går den 550-åriga Gutenbergeran mot sitt slut? Inför denna olustiga tanke är det kanske inte så konstigt att böckerna själva börjar handla om hotade böcker. Inte minst gör romankonsten det, den som alltid är en framtidsseismograf.
Under det här året har ett par romaner med ämnet översatts till svenska. ”Drömbokhandeln” av Laurence Cossé berättar om en kvalitetsmedveten Parisbokhandel som utsätts för en komplott. ”Mitt liv som bok” av Paul Desalmand är en rörande liten skröna där en bok själv berättar sin livshistoria.
Det mest ambitiösa romanprojektet om hotade böcker är spanjoren Carlos Ruiz Zafóns labyrintiska Barcelona-berättelser. Romanserien har – välförtjänt – gjort honom till en av världens mest lästa författare. Den inleddes med ”Vindens skugga” om bokhandlarsonen Daniel Sempere som blir besatt av en spårlöst försvunnen bok och dess mystiske författare. Den fortsatte med ”Ängelns lek” om Daniel Martín, en annan excentrisk författare som förälskar sig i Daniels mor Isabella och bosätter sig i ett förfallet torn i Barcelonas Raval-kvarter. Den senaste delen i serien, ”Himlens fånge” har nu kommit på svenska, ytterligare delar lär komma, att döma av en liten cliff hanger alldeles mot slutet.
Det handlar om hotade böcker men ännu mer om hotade människor. Ruiz Zafóns berättelser utspelas i ett gotiskt lugubert, bitande skarpt och hånfullt sarkastiskt tecknat Franco-Spanien. Här gäller rädsla och dubbelliv men då och då också humor och lekfullhet, som ett sätt att överleva. Framför allt gäller motstånd mot ondskan, ofta tar det formen av skrivande i hemlighet.
Carlos Ruiz Zafóns böcker är en minnesbank, vi påminns om en inte särskilt avlägsen tid då otaliga människor – bland dem en av litteraturens största poeter, Lorca – avrättades lömskt och rättsvidrigt. Och hela författarskap förintades.
Redan på första sidan i ”Vindens skugga” möter vi romanernas mytiska mittpunkt: de bortglömda böckernas gravkammare, ett underjordiskt, Borgesliknande bibliotek, beläget någonstans i Raval och med en bibliotekarie som har det judiska namnet Isaac. En liten port visar vägen för de invigda. Väl inne i biblioteket måste varje besökare adoptera en bok och sedan försvara den så gott han eller hon kan under resten av sitt liv.
”Himlens fånge” är tack vare sin ohyggliga fängelseskildring den mörkaste av de tre romanerna. Här beskrivs i detalj fascismens djävulska utplåning av misshagliga individer, till livet men också till namnen, och till deras innersta, sköraste minnen.
En stor del utspelas 1940 i Montjuïc-fängelset, än idag symbol för Franco-terrorn. Där sitter Martín inspärrad. ”Det finns tider och platser där det är mer hedervärt att vara ingen än att vara någon”, tänker Martins medfånge, den levnadsglade bråkstaken Fermín, huvudpersonen i boken.
Vi vet att Fermín kommer att överleva, romanens kryssande kronologi inleds med att han efter kriget är biträde i familjen Semperes konkurshotade bokhandel. Och en undertext till ”Himlens fånge” finns med från början: Dumas ”Greven av Monte Cristo”, om en mans omöjliga flykt och om att leva fastän omgivningen tror honom död.
De som ännu inte är bekanta med Carlos Ruiz Zafón har något storartat framför sig! För han lyckas med det många författare vill men få klarar av: skriva romaner där spänning och mänskligt djup, starkt språk och angelägen berättelse blir ett. Börja gärna med ”Vindens skugga”. Besök hans färgstarka och hotfulla Barcelona med de så ömsint tecknade originalen. Det är berättelser att hämta både styrka och mod ur, från en tid vi slipper uppleva men bör minnas.
