Barns reaktioner på traumatiska situationer och händelser är något som de norska bilderboksskaparna Gro Dahle och Svein Nyhus gärna dröjer vid. I ”Snäll” handlade det om kvinnoförtryck, gestaltat i skildringen av en flicka som bokstavligen gick in i väggen. I ”Den arge” var temat kvinnomisshandel. I höstens bilderbok ”Roy” tas döden upp.
Redan i bokens upptakt ställs vi inför fullbordat faktum. Den första meningen slår fast att hunden Roy är död. Den som berättar är hundens ägare, en namnlös pojke. I både text och bild skildras med finstämt vemod hur det är att förlora någon man hållit av. Sorgen understryks av illustrationernas dämpade färgskala, där allt går i blekt grått med inslag av ockra. Texten säger inget om den tid då historien utspelas. Men de kala träden och de fallande löven som blåser in genom den öppna dörren signalerar höst och förgängelse.
Pojkens ledsnad och förstämning tydliggörs även av en mängd detaljer i bilderna. Väggarna i hans rum är prydda med teckningar som föreställer Roy. Hundens koppel finns med i flera av bilderna. Den övergivna hundkojan och de tomma matskålarna förstärker den saknad som texten ger uttryck för. Till en början kan pojken inte förstå att Roy är död utan tror att hunden ska dyka upp igen. Med alla sinnen upplever pojken förlusten av sin bästa vän. Han skymtar honom i fönsterrutan, hör honom gläfsa och känner hur han andas bakom ryggen. Men hans händer har inte något att klappa. Armarna gör ont av längtan, och inte ens tårta smakar gott.
Barns funderingar över vad som händer efter döden får många och nyanserade svar i denna bilderbok. Mormor tror att Roy är i hundparadiset. Där kan han leka och busa med andra hundar. Storebror och systrarna, tant Lise och farbror Egil, alla har de förslag om var Roy kan vara och hur han kanske kan uppenbara sig igen. Pojkens pappa står för den mest sakliga inställningen till Roys död.
Det är ovanligt att ett barns sorgeprocess med alla dess faser framställs så ingående och så övertygande som i Roy. Det känns också befriande att berättelsen inte slutar med att pojken får en ny hund. Vi får istället följa hur alla hans känslor, från saknad och tomhet till vrede och ilska, så småningom leder fram till den befriande insikten att Roy inte är borta på riktigt. Han finns i pojkens huvud. I tankarna kan de springa tillsammans, och Roy kan äta hur många korvar han vill. Av bilderböcker om döden är Roy en av de bästa jag träffat på.
