Dessvärre känns den snarare mer aktuell i dagsläget än för tio år sedan.
Titeln är förstås bland annat avsedd att ge associationer till Shakespeare såväl som agentromaner. Historien börjar med att den ”verklige” Roth får veta att han enligt pressen i Jerusalem befinner sig där för att värva anhängare av en rörelse som han kallar diasporismen - en andra förskingring som ska bestå i att staten Israels judar återvänder till de europeiska länder de kommit från och återlämnar Det Heliga Landet till palestinierna. ”Philip Roth” har dessutom grundat länkrörelsen Anonyma Antisemiter som vill hjälpa medlemmarna att bli fria från sin last genom att erkänna sig obotliga.

I flera tidigare böcker har Roth drivit ett
spel med den egna identiteten och det egna verket som blivit allt mera raffinerat också då han påstår sig skriva rent självbiografiskt.
Vad han vill åstadkomma är ”något som liknar en nyckelroman men inte är det”, för att citera författarkollegan John Updike, och den frihet formen medger använder han till att föra en diskussion om Israel och det palestinska problemet som inte kunde ha formulerats i debattbokens eller reportagets termer, skrev jag om originalboken: ”Med sin lysande begåvning som monolog- och dialogartist, sitt viga intellekt och sin komiska uppfinningsrikedom kan han teckna sin egen och andras ambivalens inför ett av samtidens stora moraliska dilemman med långt fler skuggor och dagrar än vad den mest nyanserade sakprosa möjliggör.”
Roth far sålunda till Israel för att avslöja ”Roth”, och där blir han irriterande nog tagen för sin fräcke dubbelgångare av de flesta han möter. En gammal vän prisar hans projekt och en israelisk säkerhetspolis ger honom en miljon dollar till stöd för
”saken”. En militant palestinier erbjuder sig att sammanföra honom med Arafat och en rad mycket talföra figurer får fritt ur hjärtat avslöja både sina oresonliga övertygelser och sin totala mänsklighet.
Det är gott om provokationer riktade åt alla tänkbara håll, och många judiska läsare i USA har som väntat upprörts av boken och krävt besked: bakom vilken av romangestalterna med namnet Philip Roth står han själv egentligen? Hur vågar han antyda att PLO får ekonomiska bidrag av rika judar och låta en palestinier oemotsagt kalla israelerna en hord obildade, arroganta och provinsiella nollor?
”I sin förmåga att blanda det personliga och det allmänna i sin hantering av stoffet har Philip Roth inte många konkurrenter i den litteratur som skrivs just nu”, skrev jag då. Hur det omdömet står sig kan alltså de svenska läsarna i dag bilda sig en egen uppfattning om.