Ankomsten har sin gåtfullhet, men även återvändandet kan te sig svårbegripligt.
Mot tidens ström går det som bekant inte att färdas och den som beger sig till en plats där hon eller han tidigare har befunnit sig, eller rentav levat, tvingas inse att mycket har förändrats. Risken är stor att minnet blir en bedräglig guide som leder den sökande vilse i stället för att vara till hjälp.
Huvudpersonen, Djibril, i Abdourahman Waberis senaste roman ”Le Passage des larmes” utsätts för återkomstens dilemma när han efter en del års bortovaro beger sig till Djibouti, sitt forna hemland. Han företar inte resan av nostalgiska skäl, det är en tjänsteförrättning. Under tiden i kanadensisk exil har Djibril skaffat sig utbildning och där efter fått jobb som något slags omvärldsanalytiker på ett amerikanskt informationsföretag. Vad uppdraget exakt består i är det svårt att utröna, men det rör ekonomi och projektering. Man får en känsla av att det inte riktigt handlar om vad som öppet redovisas. Informationshantering kan ju betyda så mycket.
Firman som Djibril arbetar för bär det aningen tankeväckande namnet Adorno Location Scouting och har sitt säte i Denver, Colorado. Den tyske filosofen med samma namn har inget med saken att göra. Ändå spelar hans gamle vän Walter Benjamin något överraskande viss roll i romanen som intellektuell referenspunkt. Hans öde är den landsflyktiges, om än under en annan tid och under andra förhållanden. För Benjamin, som försökte undkomma nazismen, ledde exilen aldrig till någon återkomst, han tog sitt liv vid den franskspanska gränsen på väg ytterligare längre bort. För Djibril blir det annorlunda.
Waberi låter inte sin hemvändande huvudfigur framträda direkt. Det är genom anteckningsböckerna i vilka Djibril reflekterar över både det närvarande och det förflutna som han kommer till tals. Några rapporter hem till firman finns också med bland materialet.
Ensam om utrymmet får han emellertid inte vara. En annan berättare letar sig in mellan Djibrils dagbokstexter. Denne framför ett budskap präglat av vrede och trosvisshet. Hans avsnitt bär det arabiska alfabetets namn på bokstäverna som rubriker och därmed markeras skillnaden tydligare. Här föreligger den omtalade konflikten mellan väst och öst i dess nyaste skepnad. Den ene sekulariserad och urban, den andre fanatiskt religiös och fientlig till omvärlden. Ändå har de båda många beröringspunkter och någonstans växer allt ihop. Två sidor av samma sak?
I denna skildring av en hemfärd utan återvändo lägger Waberi bitarna på plats med lätthet. Komplikationerna finns där, men inte på det samhällskritiska planet. Det politiska temat av dagsaktuell karaktär framträder tydligt, möjligen väl tydligt, men det är som en existentiell omvärldsanalys romanen bör läsas för att ge största utdelning.
Liksom Salman Rushdie en gång lät sina midnattsbarn födas samtidigt som det självständiga Indien, har Waberis Djibril kommit till världen den dag i juni 1977 då Djibouti fick sin frihet. Någon starkare samhörighet med den unga nationen känner han knappast. Han hör inte hemma där, han är en besökare. Så vill han åtminstone själv se det, men det ligger givetvis inte i hans egna händer att avgöra sådant.
Waberi, som är född i mitten av 60-talet, lämnade Djibouti två decennier senare och bosatte sig i Frankrike. Han har i en rad verk bearbetat olika aspekter av exiltillvaron och den rotlöshet som den medför. Detta avspeglar sig i titlar som ”Cahier Nomade”, ”Rift Routes Rails” och ”Transit”. Man frestas se det blygsamma formatet på Waberis böcker – ofta en bra bit under 200 sidor – som ett utslag av hans syn på exilens grundvillkor. Den som är i rörelse färdas utan tyngande bagage. Den intellektuelle nomaden låter sig nöja med de korta berättelserna, de lösa anteckningarna, de spridda fragmenten.
Att vara afrikansk författare är i många fall detsamma som att vara exilförfattare. Det är av olika skäl svårt att vara intellektuellt verksam i en hel del afrikanska länder och därför har de forna kolonierna lämnat betydande kulturbistånd till de gamla imperiernas moderländer. Liksom den engelskspråkiga litteraturen har den franskspråkiga vitaliserats av de postkoloniala influenserna. Begreppet nationallitteratur ter sig inte längre särskilt meningsfullt. Waberi är varken djiboutisk eller fransk författare, eller möjligen är han både och samtidigt. Man kan naturligtvis komplicera frågan ytterligare genom att på liknande sätt problematisera begreppen afrikansk och europeisk.
Språket, de tidigare kolonialländernas, är kanske den främsta hemvist som exilen erbjuder för de mer eller mindre ofrivilligt landsflyktiga. De som hör hemma inom den afrikanska ”frankofonin” har utan tvivel djupare samhörighet med varandra än med engelskspråkiga författare från Afrika. Deras arbeten är dessutom formellt starkare knutna till en fransk litterär tradition än till någon eventuell språköverskridande afrikansk gemenskap, även om det finns åtskilliga tematiska likheter som är synliga över hela det afrikanska litterära fältet.
Ämnen som ofta återkommer är våld och krig. Det finns dessvärre många sådana erfarenheter att gestalta litterärt i nyare afrikanska historia. En författare som har gjort det i flera romaner är Alain Mabanckou, som tillhör samma generation som Waberi. Han föddes och växte upp i Kongo-Brazzaville, men valde att bosätta sig i Frankrike och lever numera i Kalifornien, där han undervisar i franskspråkig litteratur.
I två av sina senare romaner, ”Slut på kritan” (2005) och ”Mémoires de porc-épic” (2006) skildrar Mabanckou i ett ohejdbart berättarflöde en konfliktfylld tillvaro där inget egentligen ter sig riktigt gripbart och rationellt. I ”Verre Cassé” återges berättelser från en inte alltför elegant bar, vars gäster har fått sina liv tillstukade av en rå verklighet. Det hela förmedlas dock med grotesk humor. I ”Mémoires de porc-épic” är det enligt fiktionen samme man som för pennan som i den tidigare romanen. Här har han nedtecknat vad som visar sig vara ett piggsvins memoarer. Detta djur har en mänsklig motsvarighet, en man som det arma djuret hade haft det bättre utan. Då hade det sluppit att delta i det elände som hans allt annat än humane partner skapar.
Enklare ter sig då allt för den elegante huvudpersonen i Mabanckous senaste roman, ”Black Bazar”, men därmed inte sagt att det är lätt. Han är urtypen för en sapeur, det vill säga de kongolesiska unga män som i Paris lärt sig älska de dyraste märkesvarorna och gjort det till en livsstil att klä sig utstuderat.
Denna säregna subkultur har fått sin historia skriven av antropologen Justin-Daniel Gandoulou i ”Au coeur de la sape” (1984). Det hela började i kvarteret Bacongo i Brazzaville, där Gandoulou har sin bakgrund, bland killar som varit i Paris eller inget hellre ville än att ta sig dit. Därifrån spred sig fenomenet till Kinshasa i det större Kongo, som då gick under benämningen Zaire.
Den moderne sapeur som Mabanckou skildrar i ”Black Bazar” talar, uppenbarligen inte helt förtjust, om att andra unga afrikaner lagt sig till med denna stil. Själv strör han in de märkesnamn som han håller högt när han berättar om sitt inte alldeles bekymmerslösa pariserliv.
Att vara besatt av luxuösa klädet kan vara nog så besvärligt om man inte är välbärgad och det är berättaren i ”Black Bazar” förvisso inte. I den franska huvudstaden har han levt rätt många år och han har samlat på sig en brokig bekantskapskrets som han låter få plats i sina smått pikareska betraktelser över tillvaron. Det är inte turisternas Paris som utgör fond, det är i stället i afrikanernas, arabernas och de övriga invandrarnas metropol allt försiggår. Exil kanske man kan kalla det, men i så fall en högst vardaglig sådan, inte utan sina goda sidor. Särskilt med tanke på alternativet.
Ankomstens mystik har för länge sedan bleknat. Returbiljett gives icke.
