Skildringar av unga människors karriärnojor och problem med att få ihop det så kallade livspusslet är sannerligen ingen bristvara i den samtida litteraturen. Om författaren väljer att låta handlingen utspela sig i storstadsmiljö och tryfferar berättelsen med namn på kända barer runt Stureplan ökar inte precis originaliteten. Ändå är det just det som romandebutanten Mattias Ronge gör i ”Tittaren”.
Är vi inte hjärtligt trötta på storyn om den unge mannens ”bildningsresa” i den nya ekonomins hyperytliga mentala geografi? Förvisso, men trots detta måste debuten beskrivas som mycket lovande och lyckad. Hur går det ihop?
Svaret heter stilsäkert. Stoffet till Ronges berättelse kan alltså inte göra några direkta anspråk på originalitet; det är sättet som han förmedlar det på som lyfter vad som hade kunnat bli en dussinvara till någonting helt annat, till litteratur som är nyfiken, oroande och gripande.
Marcus Tirén är ett av dessa unga hungriga karriärlejon som går från klarhet till klarhet. Världen ligger för hans fötter och han tvekar inte att ta för sig. Nyss fyllda 30 är han redan stenrik. Han har en vacker, men betydligt mera reflekterande, hustru och två små barn. Vräkig våning på Östermalm hör också till bilden. Som riskkonsult och mediestrateg får han snabbt en gurus rykte. Han kan bokstavligt talat inte misslyckas.
Men tvivlen sätter in. Kanske är han ändå inte mogen att ta det sista stora steget mot den absoluta toppen i nyliberalismens näringskedja. Han bevittnar en man från Östeuropa dö på gatan. Hans tafatta försök att rädda mannen hemsöker drömmar, ja tar över hela hans existens. En ödesdiger spiral av missbruk, lögner och tvångsföreställningar tar över tillvaron.
Gestaltningen av en människas gradvisa upplösning är kusligt väl genomförd; den saknar inte humor och sannerligen inte svärta. Ronge har lyckats hitta den exakt rätta tonen, den mest skrämmande och effektiva kombinationen av igenkänning och distansering, i en story som annars snabbt hade kunnat avfärdas som söndertröskad. Det är imponerande.
