På SVT2 visas just nu BBC:s utmärkta populärhistoriska serie ”Barbarerna” som syftar till att omvärdera romarrikets strider mot kelter, germaner och andra grannfolk. För romarna framstod dessa grannfolk som kulturellt underlägsna, och det synsättet har fortlevt i Europa långt in i modern tid. Under senare år har forskarna dock försökt vända på perspektivet och i stället skildra romarna ur grannfolkens synvinkel. Därvid har framhållits att ”barbariet” ofta var på romarnas sida och att grannfolken ingalunda var sådana primitiva och okultiverade bestar som de ofta framställs i den latinska litteraturen.

Den nya synen förs i bildrutan fram av Terry Jones , främst känd som spexare i Monty Python-gänget och regissör för succéfilmen ”Life of Brian”, något som ingalunda diskvalificerar honom som seriös historiker – jämför vår egen Hatte Furuhagen, som varit verksam både som medlem av Mosebacke Monarki och som författare till utmärkta böcker om antikens kultur och samhällsliv.

Tv-serien har i sin tur givit upphov till boken Barbarerna. Romarriket ur de erövrade folkens perspektiv , skriven av Jones i samarbete med Alan Ereira och försedd med hänvisningar till vetenskaplig facklitteratur. Det har dock inte varit helt lätt att översätta tv-serien till bokform. Berättandet om nya arkeologiska fynd gör sig onekligen bättre på tv, och man saknar Terry Jones tv-intervjuer med forskarna, där diskussionen om nytolkningar och omvärderingar ofta lättas upp av skämt men ändå verkar seriös och inriktad på att nå fram till ett annorlunda sätt att tänka om antiken.

När Terry Jones uppträder i ensamt majestät som skrivande fackhistoriker mister han en del av sin auktoritet, bland annat genom att onödigtvis använda ett lite slängigt tv-språk, som antagligen förmodas slå an på Monty Python-fansen. Germanska och keltiska krigare kallas till exempel gärna för ”grabbar”, vilket verkar enbart larvigt. Det hade varit bättre om lustifikationerna fått träda tillbaka för mer ingående presentationer av den forskning som ligger till grund för framställningen. Inte desto mindre har ”Barbarerna” blivit en kunskapsrik och vackert illustrerad bok, som förtjänar att bli läst också i Sverige. Oproblematisk är den dock inte. Det största problemet har att göra med källsituationen, eftersom det nästan bara är romarna som efterlämnat några dokument, medan oberoende skriftliga vittnesbörd från ”barbarfolken” antingen inte finns eller är mycket knapphändiga.

Historikerna tvingas lita till svårtolkade arkeologiska fynd eller till de fåtaliga romerska skribenter som faktiskt hade en positiv hållning till de främmande folken och försökte ge en rättvis bild av deras kultur. Men dessa skribenter har å andra sidan en tendens att vara alltför idealiserande, och oftast är de dessutom dåligt underrättade.

Det gäller till exempel Tacitus, vars berömda bok ”Germania”, skriven cirka år 100 eKr, skildrar de germanska stammarna som ädla, tappra och frihetsälskande vildar, ungefär som västernfilmer brukar skildra USA:s indianer. Tacitus ville nämligen lyfta fram germanerna som moraliska förebilder för sina egna landsmän. Just detta syfte – plus det faktum att Tacitus sannolikt själv aldrig besökt germanskt område eller lärt sig germanernas språk – gör hans bok höggradigt otillförlitlig som underlag för historiska omvärderingar.

Helt okunniga om grannfolkens kultur var dock inte de latinska skribenterna, eftersom germaner och kelter tidigt lät sig rekryteras som soldater i den romerska armén och så småningom själva blev romerska medborgare. Några av dem lyckades på sikt klättra högt upp på den romerska karriärstegen och slutade som kejserliga ämbetsmän, generaler eller rentav som kejsare. Detta innebar å andra sidan att de helt integrerades i den romerska kulturen, övergick till att tala latin, efterhand kristnades och på sikt glömde sitt eget språk. Endast ett fåtal minnen av den egna kulturen bevarades i latinska texter, och dessa minnen får man nu söka mellan raderna eller genom jämförelser med långt senare germanska och keltiska källor.

Ibland kan dock arkeologin bidra med svar på frågor som de litterära källorna inte kan besvara. Sålunda har germanernas berömda seger över ståthållaren Varus romerska legioner år 9 eKr kommit i ny dager, sedan man i Tyskland upptäckte själva stridsplatsen och resterna av de befästningsverk som germanerna där uppfört. Fynden visar att germanernas angrepp var mycket noga förberett och genomfört med stor militärstrategisk skicklighet av tekniskt överlägsna styrkor mot en romersk armé som försökt beröva dem deras land. Det handlade alltså inte – som man skulle kunna tro av latinska berättelser – om att legionerna under marsch genom skogen utsattes för ett plötsligt och omotiverat angrepp av vilda och blodtörstiga barbarhorder.

Inte heller de beryktade hunnerna och vandalerna visar sig vid närmare betraktande vara sådana rasande vilddjur som de skildrats i litteraturen och som själva ordet ”vandal” ännu antyder. Vandalernas ledare Geiserik, som med sina män erövrade Rom på 400-talet, hade i själva verket inkallats av den mördade kejsaren Valentinianus änka som beskydd mot makens romerske mördare. Hon gifte sig sedan med Geiserik och lät sin dotter äkta hans son.

Såväl Geiserik som hunnernas fruktade ledare Attila tycks ha varit betydligt mer civiliserade, förhandlingsvilliga och respektfulla i sina relationer till romarriket än man vanligen antagit.

Att ”barbarerna” inte var fullt så barbariska som de utmålats lyckas Terry Jones och Alan Ereira utan tvivel övertyga sina läsare om, trots att de ibland övertolkar källorna till romarnas nackdel och deras motståndares fördel. Det ligger tyvärr i sakens natur att vi aldrig kommer att lära känna dessa förtalade folkslag lika väl som den rika latinska litteraturen lärt oss att känna romarna.