Vissa bilder är nästan för emblematiska för sitt eget bästa. Anslaget till Martin Bogrens bok ”Lowlands” är en död kråka med skarpritade klor som fastbunden hänger från en stolpe omvirad med taggtråd. Den spetsiga näbben som avtecknar sig mot himlen tycks peka rakt ner i underjorden. Över huvud taget finns det genom alla bokens bilder ett starkt sug neråt, in i mörkret, vätan, den svarta myllan, det kontrastlöst upplösta svartfuktiga landskapet. Alltifrån omslagets magnifika ekträd, sammansatt av finfördelad svärta, till de grova konturerna av ett ankare, tatuerat mitt på en mans bröstkorg, som för att hålla honom kvar på jorden ett tag till.
Men allt är inte svärta. Ljuset kryper ibland in i kamerasökaren och skapar ofrivilliga, svårtydda, hastigt bländande ljusblänk. Den svarta jorden lyser igenom det tunna vita snötäcket och markerar en flyktig blekhet. Och så plötsligt, de kritvita gässen, en ljusarmé på marsch, eller en bil som lyfter och bäddas in i vita, mjuka avgaskuddar som ville den sova.
Bogren är en mästare på den där lilla förhöjningen som gör att verkligheten tippar till en smula och laddas med nya innebörder.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket adjektiv som bäst beskriver tillståndet i dessa bilder. Romantiskt eller rått? Två motsatser som ändå ofta på något märkligt sätt förenas i detta bildspråk. Ett slags drömsk och stämningsrik brygd som också smakar bitterljuvt och strävt.
De människor som befolkar denna plats tycks fastlåsta där. Som om de hade vuxit samman med sin omgivning. Utsatta, outgrundliga, starkt besläktade med Anders Petersens lika hudlöst återgivna gestalter.
Kanske är det trots allt i skildringen av landskapet som Bogrens egen särart som fotograf blir mest tydlig. Här är det ibland som om fotografiet förvandlas och spränger sina gränser, övergår från fotografi till målning, tuschteckning, etsning. Landskapet blir bild mer än landskap. Det är en känsligt och skickligt genomförd förvandlingsakt.
Att det är just den skånska byn Skurup, fotografens uppväxtort, som är platsen och utgångspunkten för den här resan in i barndomen och landskapets mörker, avslöjar inte bilderna. Det här handlar inte om dokumentärfotografi i någon verklighetsredovisande mening.
Titeln ”Lowlands” förefaller också mera som en eftergift åt bokens internationella lansering, än en rubrik som kan knytas till det skånska landskapet, snarare förvillar den väl associationerna till de nederländska lågländerna.Men låt gå för det. Det här är ingen trångsynt och platsspecifik fotokonst, snarare en som med utgångspunkt i den egna, väl kända myllan, lyfter det privata till det allmängiltiga.
Ändå, och kanske just därför, kan jag känna mig en smula tveksam till den långa, i och för sig mycket välskrivna, texten av fotografens egen hand, som med sin rikedom av autentiska minnen ibland riskerar att liksom ladda ur bilderna och föra dem tillbaka till det privata.
Med formgivaren Patric Leos osvikliga känsla för vad som är bokens fokus löses ändå detta problem genom att texten nästan osynligt smugits in mitt inne i boken på grått papper, och betraktaren kan själv välja hur mycket konkret bakgrund han eller hon vill ha till bilderna.
