Den nya boken av landets okrönte skräckmästare John Ajvide Lindqvist heter ”Låt de gamla drömmarna dö” och har karaktären av en klippbok. Här finns en mängd olika slags texter, det mesta publicerat tidigare: noveller, följetong, resereportage, kåserier, manus till sketcher från tv-programmet ”Reuter & Skoog”, texten till Sommarpratar-programmet 2006, tacktal för mottagandet av Selma Lagerlöf-priset 2008. Ja, det är en salig blandning. Men termen klippbok leder ändå tankarna lite fel. Den har något förklenande och förminskande över sig, en doft av restprodukt.
Sådan är nu inte Ajvide Lindqvists nya bok. Det allra mesta är av intresse och mycket är suveränt. Novellerna håller genomgående hög klass. Bäst är nog ändå texten som gett boken dess titel. Den är på ett plan en fortsättning på genombrottsromanen ”Låt den rätte komma in”.
Vad hände egentligen med Oskar och vampyren Eli? Denna fråga fungerar som berättelsens drivkraft, men den är subtilt inbäddad i ett helt annat drama av mycket lågmäld karaktär – skildringen av vänskapen mellan berättaren och ett gift par, Stefan och Karin, där Karin som är pensionerad polis en gång i tiden arbetade med fallet kring massakern på badhuset, fortfarande ouppklarat. Här finns inte mycket yttre spänning, annat än vetskapen om att någonstans i periferin, i skuggorna, lurar kanske Eli fortfarande. Novellen skriver först och främst fram en vemodig, svidande vacker och fullständigt osentimental skildring av kärlek, sjukdom och vänskap.
Men här finns fler starka kort. Novellen ”Fulet” är en grym skildring av mobbning och hämndfantasier. ”Tindalos” är samlingens längsta novell och gick ursprungligen som följetong i DN. Den är suggestiv och effektiv i sin långsamma uppbyggnad av två sammantvinnade men väsensskilda katastrofer – en otrohet som slår livet i spillror och en långt större fasa som består i mötet med det onämnbara andra, skräckens alltuppslukande, svarta, klibbiga hål.
En del av texterna är väl mer bagatellartade – men roliga. Rapporten från den stora trollkarlsmässan i Älvsjö är underhållande, och i tacktalet för Lager- löf-priset gör Ajvide Lindqvist intressanta kopplingar mellan Selma och Stephen King – två författare som uppenbarligen betytt mycket för honom.
Jag var lite tveksam till Ajvide Lindqvists förra roman ”Lilla stjärna”. Skildringen av de utsatta barnen imponerade, men ultravåldet lämnade en besk bismak. Det är hur som helst ingen tvekan om att Ajvide Lindqvist fått välförtjänta framgångar. Han har, om inte på egen hand så nästan, lyckats etablera en uppdaterad svensk variant av skräcklitteraturen som både har starka konstnärliga kvaliteter och är genuint kuslig.
