Det är sommaren 1967, ”the summer of love”, och det är en ny värld. Åtminstone ute i den stora världen. Men en del av de nya vindarna letar sig också in i folkhemmets provinser, till exempel till Kumla och den sjuttonårige Mauritz Bartolomeus Målnberg. Genom täta turer till ortens allt annat än välsorterade skivaffär kommer han i åtnjutande av något av allt det omvälvande som håller på att ske, för denna och senare generationer emblematiskt representerat av Beatles Sgt Pepper-platta - som mot alla odds alltså funnit sin väg också till oskyldiga Närke.

Så oskyldig är nu inte sommarlovsidyllen i Håkan Nessers senaste roman och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Gymnasisten Mauritz är en drömmande natur och längtar bort, till London och San Francisco och händelsernas centrum. Mest av allt längtar han dock efter kärleken, som förr än han anar kommer att drabba honom i form av grannflickan Signhild Bodego.
Att någonting inte står helt rätt till i hennes familj misstänker vår protagonist tidigt och det besannas bara alltför snabbt när Signhilds pappa en dag påträffas brutalt mördad och halshuggen i sitt eget hem.
Rör det sig om ett svartsjukedrama? Signhilds undersköna mamma Ester lämnar förvisso ingen oberörd. Misstankarna faller på inackorderingen, den märklige poeten Olsson.
Men polisen kör fast och parallellt med att Mauritz och Signhild närmar och öppnar sig för varandra ikläder sig vår hjälte också rollen som detektiv - med klen framgång. Det skall dröja många år innan sanningen uppdagas, och när läsaren delges den på bokens sista sidor inser man att ens spontana inryck var riktigt; känslan av att det makabra mordet egentligen inte alls hör hemma i den här boken, utan att det sprungit vilse från någon av VanVeeteren-deckarna.
Håkan Nessers nya roman är, som titeln mer än indikerar, en pendang till hans succéroman ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Någon regelrätt uppföljare rör det sig inte om. Det är nya personer och intriger. Men miljön är återigen Närke och det finns tydliga motiviska likheter. Vill man vara elak ligger kanske termen remake närmare tillhands: en omarbetning à la Hollywood av en framgångsrik föregångare - som dock bedöms behöva en lite tydligare story och starkare kryddor i form av spektakulärt våld.

Men det är samtidigt en orättvis karakteristik. För även om den nya boken inte kan mäta sig med den i mitt tycke närmast helgjutna barndomsskildringen i föregångaren, så bjuds här på god underhållning och många träffsäkra iakttagelser av vuxenblivandet för en tonårig pojke med smak för (lite för) avancerad litteratur och - inte minst - med ett musikintresse som är på blodigt allvar. Den nya rockmusiken fungerar för Mauritz som överlägset bildningsmedel, som en outtömlig källa av visdom att spegla de egna kärlekskvalen i, och som oöverträffad flyktväg ur småstadens inskränkta tristess. Det är både gripande och humoristiskt skildrat.
Det är alltså god och solid underhållning, förmedlad på en enkel och rak prosa som samtidigt vibrerar av den nu vuxne berättarens milt överseende ironi. Här finns också stora doser nostalgi, en nostalgi som dock inte skämmer själva stilen utan i stället fungerar som naturligt integrerad med den och som en logisk följd av själva berättarperspektivet.

Ur ett större perspektiv kan dock bruket av ett nostalgiskt filter i gestaltningen av det förflutna ses som symptomatisk för hela den postmoderna mediekulturen. Vår tillgång till historien tycks vara helt beroende av medialt förmedlade bilder och schabloner. ”Sextiotalet” har närmast antagit karaktären av en varumärkeslogotyp som snabbt ska kunna identifieras, en fetisch vars gestaltning förefaller otänkbar annat än genom uppräkningar av tidens poplåtar och filmstjärnor, och inte minst genom ett benämnande som på ett övertydligt vis signalerar att det här rör sig om historia.
Ett fik i Kumla måste med denna logik då med nödvändighet heta Sveas konditori - och kanske kan de utstuderat annorlunda egennamnen i romanen ha en liknande funktion. Så hette man förr, typ.