Det är inte ofta man stöter på en bok som är genuint rolig, och att boken sedan visar sig vara en svensk samtidsroman är än mer sällsynt. När det äntligen sker är den inte ens skriven i Sverige. Nej, en av de senaste årens mest tankeväckande och underhållande böcker om det svenska samhället är skriven av finske författaren Miika Nousiainen .

Vad är det då som gör Nousiainens debut Hallonbåtsflyktingen rolig? Mikko Virtanen heter han, en helt vanlig svensk, med det lilla kruxet att han är född och uppvuxen i Finland, med finska föräldrar. Själv ser han sig som nationalitetstransvestit.

Finlands och Sveriges gemensamma historia är lång och komplicerad, men för Mikko är det mycket enkelt. Han älskar allt svenskt urskiljningslöst: kungen och drottningen, ABBA, Ingmar Bergman, ja till och med Thomas Brolin. Mest av allt älskar han folkhemmet, och Per Albin Hansson tronar högt över alla de andra i vardagsrumets svenskhetsaltare.

Men att bara drömma om svenskheten räcker inte för Mikko. Egentligen vill han ju inte vara nationalitetstransvestit, utan helt enkelt svensk. Då det inte finns några mediciner eller operationer som kan hjälpa honom åt det hållet och inte heller något enkelt sätt att få svenskt pass, känner han sig tvungen att uppfinna ett eget sätt att bli svensk. Hans lösning är både originell, roande och minst sagt skrämmande.

”Hallonbåtsflyktingen” påminner stundtals om romaner som indiske Aravind Adigas ”Den vita tigern”, där kolonierna så att säga skriver tillbaka till den nation som utgjort dess centrum. Där en udda huvudperson med sitt förvridna perspektiv visar vad som sker med människor som blir tvungna att internalisera idén om sig själv som en andrahandsmänniska. Och ja, det framgår med all önskvärd tydlighet i romanen: Finlands psycho är vårt.

En annan logisk referenspunkt är ”Ett öga rött”. Jonas Hassen Khemiris roman har humorn, den vrickade huvudkaraktären och den underliggande politiska skärpan gemensam med ”Hallonbåtsflyktingen”. Nousiainen uppfinner visserligen inget eget språk för att bygga sin egensinniga karaktär, men däremot en helt egen logik.

Inga stil- eller formmässiga överraskningar väntar på någon av de 294 sidorna, men vad spelar det för roll, Nousiainen lyckas ändå hålla läsarens uppmärksamhet ända till slutet. Där belönas man med en smart hopknuten intrig.

Borde man inte försöka hitta något att anmärka på också? Det kan förstås tyckas väl påpassligt av Brombergs att ge ut översättningen nu när vi firar märkesåret 1809, fast varför gnälla över det? Jag klagar hellre över att vi missar alla de bra finska romaner som inte kommer ut i tid till jubileumsår, och som kanske aldrig når Sverige för att de inte på ett lika uppenbart sätt handlar om oss.