En första kik i Tarmo Rissanens drömska och prosalyriska debutroman ”Evigheten, syster” kan avskräcka. Det är gnistrande stjärnor, pärlor och diamanter. Virvlande fjärilar och bultande hjärtan. Glitter under huden och porslin i själen. Det är inte omöjligt att min första tanke var ”överspänd ung poet”. Men nej, Rissanen (född 1986) är fiffigare än så. Stjärnorna och tingeltanglet är snarast att likna vid de färgade glasbitarna i ett kalejdoskop, som Rissanen skickligt vrider på för att spegla ständigt nya mönster och symmetrier.

Det kryptiska drömspelet börjar med bilden av ett sånt där miniatyrlandskap i glas, som snöar när man skakar på det. Inuti snökulan bor Henrik och hans mamma, bokstavligen instängda i en värld av glitter och glamour. De virvlar runt i konfetti, ler och kastar slängkyssar. Målar läpparna röda och låter passionen välja dagens outfit. Gör snöänglar och bakar pepparkakor av skräddarsydda kostymer.

Är det då en gullig, nonsensaktig saga vi läser? Snarare hypersymbolistisk science fiction, förstår man när Rissanen vridit lite på ringarna. Berättelsen utspelar sig av allt att döma i en avlägsen framtid, kanske på en främmande planet. Den infantila bubbla som Henrik lever i är på en gång ett högteknologiskt bostadsområde och ett artificiellt medvetande med högt resta försvarsmurar: iPsyke. Ingenting släpps in, ingenting släpps ut. Allra minst smärtan och sorgen. Inkräktare spåras upp och slits i stycken av fjärilsliknande robotar med tentakelarmar. Elchockade fåglar faller döda från himlen.

Med språket är det lite på samma sätt. Den überpoetiska stilen kan stöta bort, även om man fattar att det är barnets besvärjelse mot verkligheten. Det är en försköning utan slut som översköljer läsaren i kaskad efter kaskad av glittrande ord. Somt är vackert och suggestivt, annat faller dött till marken.

Mellan raderna framträder bilden av en mindre glamourös verklighet. En deprimerad och apatisk vardag där Henrik och hans alkoholiserade mamma mest sitter och glor på tv i en sunkig förortslägenhet, med matkladd på golvet och rödvinsspill på bordet. Så tolkar jag det i alla fall. Rissanen vänder och vrider på Henriks fantasivärld, sprider ut små ledtrådar som läsaren själv får pussla ihop till en berättelse om förlust och övergrepp.

I boken finns en skör kärna, en hårt inlindad sorg. Man får syn på den till slut, men känner den gör jag aldrig. Jag tror att ”Evigheten, syster” hade vunnit på att utvecklas och fördjupa sig i utsattheten i pojkrummet. Verkligen blottat den nakna erfarenheten bakom Henriks rosa rymder. Nu framstår boken mer som en larv än en fjäril. Ett embryo till något som hade kunnat bli verkligt storslaget och berörande.