Sorlet tystnar. Elever, lärare, föräldrar, kulturgrädda och ett enormt pressuppbåd trängs i Rinkeby bibliotek. Flankerade av ett gäng tonåriga tomtar kommer så Tomas Tranströmer in i sin rullstol, och spontan stående ovation bryter ut. Strax innan har påtagligt stolta rektorn Börje Ehrstrand talat om varför de envist, i över 20 år, satsar på sitt Nobelarbete: För att framtidens vinnare måste kunna många språk. Och varför är vi bäst i matte? För att vi är bäst på språk, våra elever läser mest och vi har bemannade skolbibliotek öppna hela dagarna. Och så bjuder vi in själva världsmästaren i litteratur, våra barn vill träffa championen.

Mörkret sänks och in tassar de mindre barnen från Askebyskolan: lucia, tärnor och stjärngossar från världens alla hörn.

Allt fnissande och flamsande från genrepet är som bortblåst. Hela hösten har klass 8B i Rinkebyskolan arbetat med Nobelpriset och med litteraturpriset sedan 6 oktober då de på plats i Gamla stan fick höra att det i år blev Tomas Tranströmer.

En del av all medial uppmärksamhet där i Börshuset riktades också mot eleverna, som intervjuades om vad de tyckte om pristagaren. Då visste de inte riktigt vad de skulle säga. Nu vet de desto mer.

Och Tomas Tranströmer tittar oavvänt på Yuusuf Liibaan som med glada ögon, till Frida Tsagalidis säkra trumkomp på douberleki, rappar dikten Vårt Rinkeby som klassen gjort tillsammans:

”Rinkeby är vårt hem, en liten mörk plats …en förort som är lite stökig... där vi är som syskon. Vi är som byfolket, vi som känner oss hemma här.

Wow, hörs i publiken. På en skärm visas texter, bilder från studiebesök, illustrationer till de dikter som de fördjupat sig i samt en drastisk berättelse om Alfred Nobels liv som presenteras av Sewa Bakir och Shervan Brifkany, som drar ner stora skratt.

Fredspriset hyllas också.

–Det gick till tre modiga kvinnor, berättar Shervan Brifkany. De blev hotade till livet, men gav inte upp.

Så börjar de berätta vad Tranströmers ord betyder för dem. Och modigt står så Eva Youssef, efter en dryg månads sällskap med Tomas Tranströmers poetiska värld, inför publiken, pressen, kulturministern och inte minst diktaren själv, och läser dikten Romanska bågar. Rösten blir stadigare och hon berättar vad hon tycker att dikten betyder.

–Jag brukade ha dåligt självförtroende men av dikten blir jag stark. Tomas säger att livet är som en cirkel. Jag tycker om raden ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”, säger hon och översätter den till assyriska för publiken.

Det blir det alldeles tyst, någon i publiken torkar sig åt ögat. 14-åringarnas tolkningar griper tag.

Frida Tsagalidis kliver upp och läser Allegro, den berömda, där diktarjaget spelar Haydn efter en svart dag, och säger sedan: Tomas tänker ”hänt är hänt” och han får ta det som det kommer.

Tomas Tranströmer spricker upp i ett leende och nickar. Youssuf Liibaan fyller i:

–Tomas kommer hem efter en svart dag och spelar piano, han vill att det ska bli frihet i världen. Först förstod jag ingenting, men nu tycker jag att dikten är bra. Han känner sig fri när han spelar piano. Jag känner mig fri när jag spelar fotboll.

Qamar Azzawi berättar att hon tänkte på vad hon såg innan hon fick komma till Sverige när hons läste dikten I Nildeltat.

–Det är en sorglig dikt, jag grät när jag läste den. Tomas och hans fru ser fattiga barn som dör och de blir ledsna. Jag har sett många barn som sitter på gatan när jag bodde i Irak och Syrien. De var ensamma. Det finns ensamma barn i Rinkeby också och det gör mig ledsen.

Efteråt får jag veta att Qamar Azzawi bara varit i Sverige några år, att hennes familj flydde från Irak till en besvärlig tillvaro i Syrien utan skola för Qamar. På några få år har hon lärt sig svenska och läser Tomas Tranströmer med behållning, och säger till mig:

–Det är en ära att få hylla Tomas. Först hade jag svårt att förstå, men jag läste dikterna flera gånger. Jag kommer absolut att läsa mer av honom.

Hon får medhåll av kompisen Shervan Brifkany, som är van vid poesi från hemmet – farfar var poet. Även han tror att han kommer att läsa mer av Tranströmer.

–Det har varit bra och roligt att arbeta med Nobel, säger han och bägge tycker att Tranströmer skriver ”så man känner igen sig, om vad som händer i livet”.

Så lämnar Qamar Azzawi över häftet med deras arbete, och en film som de spelat in där de berättar för Tomas Tranströmer vad hans dikter betyder för dem. Han håller Qamar Azzawis hand länge. Och skrattar sedan gott när han får en mycket porträttlik teckning av sig själv av Eva Youssef och Rosalie Malki.

Monica Tranströmer tackar och säger att ungdomarnas tolkningar var de finaste som gjorts – Tomas Tranströmer nickar – och att de förstår varför alla sagt att de inte får missa Rinkebybesöket. Och så låter pristagaren tålmodigt sig fotograferas än en gång innan han tillsammans med ett ansenligt entuorage rullar vidare in i biblioteket för att dricka te och äta medelhavsgodis med ungdomarna.