Om religiös tro och förnuft är motsatser, är diktens uppgift att utforska mellanrummet. Susanne Ringells nya bok Ryggens nymåne är en svit prosadikter om Kerstin, en medelålders kvinna, ”sällsamt upprörd”. Lite som Dantes diktjag i början av Inferno befinner hon sig på en väg, ”en självlockig stig”. Men vägen kantas inte av tvivel, utan av tro. Kerstin har tills vidare bara hört till ”parsekten”, gottat sig åt tvåsamhetens trygghet. Nu känner hon närvaron av Gud, eller snarare behöver närvaron: ”Gud kommer inte oombedd. Organismens tysta rop har föregått honom”.
Men hur ska Kerstin våga språnget in i det okända? Hon är rädd för den religiösa euforin, för omåttligheten i tron, berusningen, men också för förvandling, för agape, för kyrkans mörker och unkenhet – ”hon vill ljus”. Kerstins tro är en längtan, en ljuslängtan kanske; Kerstin själv är jordisk. ”Fötterna slår bakut och gräver ner sig, men fåror, dikesgravar lämnar de bakom sig.”
Är det för att Kerstin är alltför jordisk, ”försynt”, och ”klok”, alltför måttlig, som hon först inte vågar språnget? Är det hennes kärlek till mannen som ställer sig i vägen? Det är betecknande nog en känsla av ensamhet som till slut förenar henne med Gud: ”kanske är det just vår ensamhet som är vår största gemenskap, det som djupast förbinder oss med alltet”.
Det är den tanke som förlöser Kerstin. Den förlöser för att den låter henne bevara sin integritet men ändå uppgå i mängden. Hennes tro är en helhetslängtan, eller en helhetsvision; hon hämtar kraft och mod ur sin anonyma enskildhet, kunde man kanske säga. Mannen är inlemmad i helheten, ingen särskild, dock älskad.
Ringell skriver medvetet eller omedvetet i den smala fåra som Gertrude Stein bröt ut med sina ”Tender Buttons” från 1914. Hon utröner språket genom akustiska likheter, berättelsen tar form och plats genom språkets vinklar och vrår, och kropp och själ – människa – röntgas med lätta penseldrag. Samtidigt åberopar Ringell med namns nämnande en finlandssvensk kvinnlig lyrikertradition bestående av Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Eva-Stina Byggmästar. I deras kölvatten utforskar Ringell förbindelser mellan andligt och sinnligt, mellan tro och trohet, eros och agape, men också mellan oro – ”den heliga oron” – och tillförsikt.
Hon gör det dock på sitt eget karakteristiska sätt, genom att dofta på orden som på blommor, genom att smaka på dem som på livets frukter. Om lavendelns doft leder in i det gudomliga, gör inte orden detsamma, bara man behandlar dem varsamt?
Tonläget i ”Ryggens nymåne” är ett annat än vad man är vad vid från Ringells tidigare böcker, mindre skojfrisk, mer målinriktad. Och målet? Kanske att definiera en kvinnlig andlighet, som innefattar att villigt förena sig med det ”skira” och ”sköra”, men också med äpplet, kunskapens, frestelsens äpple. Att sinnligt förena sig med fruktsamhet, moderskap, död. Det moderliga förhållandet till förnuftet: ”Förnuftet en av dessa våra minsta små. Utsatt.” Ringell har med ”Ryggens nymåne” tagit ett steg ut i det okända, och gör det med bravur.
