Det har nu gått två århundraden sedan Sverige stod på randen av nationell katastrof. Om det gått riktigt illa kunde hela riket ha kollapsat och upphört att existera. Ryssarna hade redan tagit Finland och var på väg att erövra Norrland. Fransmännen stod redo att invadera Skåne. En annan armé stod i Norge och kunde falla in i Värmland. Vår kunglige diktator var en verklighetsfrämmande drömmare som ansåg sig av Gud utkorad att bringa reda i den av Napoleon förstörda världen.

Mitt i allt detta, i mars månad 1809, revolterade Västra armén i Karlstad under ledning av Georg Adlersparre, och i Stockholm avsattes kungen i en regelrätt kupp.

Om detta inträffat i Storbritannien eller USA skulle vi säkert ha känt till varje element i händelseutvecklingen från bioduken eller någon tv-serie. Men det inträffade i Sverige, och här kapitaliserar vi inte på våra gamla actionscenarier. Nyköpings gästabud, Stockholms blodbad, slaget vid Lützen, stora nordiska kriget, allt är förpassat till historiens mediala glömskedimma. Följaktligen är svensken i gemen även genuint okunnig om de dramatiska händelser som färgade vintern, våren och sommaren 1809. Dessbättre är okunnigheten lätt avhjälpt. Ovanligt många böcker och artiklar om vad som hände för 200 år sedan har publicerats, eller håller på att publiceras, både i Sverige och i Finland.

En av de mest läsvärda böckerna är skriven av Anders Isaksson, som så tragiskt avled i helgen. Idag utkommer hans Kärlek och krig. Revolutionen 1809 . Titeln är missvisande. Isaksson påpekar själv att ordet ”statsvälvning” är bättre än ”revolution”, och så värst mycket krig innehåller boken inte. Finska kriget 1808–1809 figurerar huvudsakligen som illustrativ fond till en handling som i allt väsentligt speglar de händelser i egentliga Sverige som ledde fram till avsättningen av Gustav IV Adolf och tillkomsten av 1809 års regeringsform.

I centrum för berättelsen står ledaren för Västra armén, Georg Adlersparre, en märklig personlighet som av tillfälligheternas spel tilldelades en ovanligt stor historisk roll. Adlersparre blev Sveriges första och sista veritabla revolutionsgeneral, en roll han för övrigt inte hade det minsta emot att spela. Det hade, vilket Isaksson är medveten om, mycket väl kunnat bli annorlunda. Om inte den dansk-norska fienden på andra sidan gränsen till Värmland varit välvilligt passiv skulle Adlersparre aldrig ha vågat vända vapnen mot Stockholm och yrka på regimskifte. Lägg därtill att Adlersparre, mitt under upproret, gick och blev störtförälskad i fröken Louise Linroth och lät passionen influera sitt agerande, och det blir ännu svårare att förstå varför den här historien inte är mer allmänt känd i dagens Sverige.

Anders Isaksson har gjort ett gott journalistiskt arbete. Han har noga granskat Adlersparres intellektuella utveckling och analyserat tidsandan vid sekelskiftet 1800. Dessutom har han gjort sin historievetenskapliga hemläxa och läst in sig på akademikernas alster, såväl äldre verk av forskare som Sten Carlsson som senare arbeten av bland andra Martin Hårdstedt och Mats Hemström. Resultatet är en god och lättläst monografi om ett av de viktigaste åren i Sveriges historia, med fokus på den alltid lika aktuella frågan hur militära statskupper planeras och genomförs.

Däremot är det inte en bok om det djupa trauma som drabbade Sverige som en följd av kriget mot Ryssland. Isakssons bok har visserligen övergripande synvinklar i vissa kapitel, men det är fokuseringen på enskilda individer som lyfter skildringen. För den som vill sätta sig in i själva krigshistorien, på ett låt vara kortfattat och sammanfattande vis, kan dock 1809 – Rikssprängning och begynnelse. 200-årsminnet av Finska kriget rekommenderas. Det är till formen en diger katalog över en utställning som är gemensam för Livrustkammaren i Stockholm och Nationalmuseum i Helsingfors. Bland författarna kan nämnas Matti Klinge, Martin Hårdstedt, Torkel Jansson och Max Engman. Även den som inte har möjlighet att bevista utställningen kommer att ha stor glädje av bokens artiklar och färgbilder av kartor, vapen, porträtt, teckningar och brev.

En betydligt mindre volym, uppenbarligen avsedd för vetgiriga historienoviser som vill ha en snabbläst grundkurs om finska kriget, är Jan Linders Riket sprängs 1809. Sverige och Finland under Napoleonkrigen .

Det återstår att se hur det officiella och mediala Sverige kommer att hantera de händelser som nu, i kraft av jubileet, lär göra sig påminda. På ett eller annat sätt kommer 200-årsminnet av det turbulenta, besynnerliga 1809 att manifestera sig under innevarande år. Men vad kommer att hamna i blickfånget? Förlusten av Finland, det faktum att riket sprängdes i två delar? Eller, som i Isakssons fall, statskuppen mot den bisarre monarken? Eller tillkomsten av den regeringsform som, alla brister till trots, innebar det första stapplande steget på vägen mot demokrati?