För en trettio år sedan anmälde Artur Lundkvist Peter Weiss ”Motståndets estetik” – romantrilogin om kampen mot nazismen – och han kallade den för ”en genomlysning av hela belägenheten”. Steve Sem-Sandbergs nya roman De fattiga i Łódź – massiv i formatet men slipad till luftig pregnans i minsta vinkel – är också den en mäktig skildring där dokumenten bildar grunden för fiktionens inlevelse i det historiska ödet. Men här handlar det inte som hos Weiss om politisk och konstnärlig diskussion, utan om människoföraktets bråddjup och det slutna rummets obönhörliga faktum. Romanen genomlyser hela belägenheten under de fyra år som nazisterna höll den judiska befolkningen i den polska staden Łódź inspärrad i getto. Avsikten var dubbel – att exploatera judarna som slavarbetskraft och utplåna dem som människor.

Gettot i Łódź inrättades i februari 1940 och skulle bli det näst största i Polen efter Warszawagettot – Łódź hade då en befolkning på nästan 700000 individer varav en tredjedel var judar. Inget getto skulle existera så länge som det i Łódź och skälet var att dess 120 verkstäder var fenomenalt produktiva. De försåg Wehrmacht med uniformspersedlar, men i augusti 1944 upphörde slutligen gettot att existera. Då fanns 877 överlevande kvar.

När gettot inrättades fick varje individ som mest kosta 30 pfennig per dag – det var en femtedel av existensminimum. Den soppa som serverades i textilverkstäderna var mest ett ammoniakstinkande avkok på potatisskal. Vad som följde var akut svält, epidemier och slutligen dödslägren.

Idag är Steve Sem-Sandberg den framför andra i svensk litteratur som utvecklat och förfinat den dokumentära montageromanen. Med den har han skruvat sig ner mot 1900-talets ödesdigra valplatser. Så skedde i trilogin om Ulrike Meinhof respektive Lou Andreas-Salomé och Milena Jesenská. I den nya romanen – ett sannskyldigt kraftprov – är det i synnerhet Juderådets äldste och gettots tyrann Chaim Rumkowski som står på den ort där själva historien störtar samman i seklets stora brott – barnmorden.

Om Sem-Sandbergs tidigare romaner ibland präglats av en viss förtunnande abstraktion som hör till dokumentarismens ickefabulerande stilart, är den här romanen mycket lödigt sammansatt genom sina korsande berättelseplan och återvändande gestalter. Det är rakt uttryckt en formidabel roman.

Faktabasen om Łódźgettot är mycket omfattande, särskilt som gettot också skrev sin egen flertusensidiga krönika. Till den stora bedriften här hör hur väl Sem-Sandberg lyckas filtrera detta material till en skildring med både filmisk rörlighet och grafisk skärpa. Det finns paradoxalt en nästan torr lätthet i denna fruktansvärda berättelse som till sist får en nära nog hypnotisk kumulation de sista hundra sidorna.

Rumkowski är själva det mörka prismat i denna genomlysning – han är både frälsare och förrädare, patriark och marionett, men till sist en förnedrad narrkung i helvetet. Han trummar in i sina undersåtar att detta inte är ett getto utan en arbetarstad. Arbetet skall befria.

Himmlers avsikt var förstås den motsatta. Förintelse genom arbete. Judarna skulle medverka till sin egen utplåning och Rumkowski blev nazisternas dirigent. Denna påtvingade självförintelse utgör den yttersta förnedringen – det är just den som Sem-Sandberg pejlar i sin roman.

Den kulminerar med den stora septemberaktionen 1942 – ”die groise sphere” – då Rumkowski håller sitt monstruösa tal som skall övertyga gettots föräldrar att låta deras icke arbetsdugliga barn deporteras: ”Ge mig era barn”, bönfaller han. Låt barnen komma till mig. Hans motsvarighet i Warszawagettot – Dawid Czerniakow – valde självmordet inför den barnselektionen. Runt om Rumkowski har då gettosamhället vuxit upp med besuttna och utblottade, poliser och fängelser, korruption och angiveri, prinsessor och prostituerade, burfåglar och råttor… och ovan cirklar en isögd hungerängel utan misskund.

Från den utsiktspunkten får vi också en växande blick för hur gettot/lägret var nazismens egentliga men bortträngda samhälle. Ordningsdystopin för de fördömda. I den världen är Rumkowski både en Faust som krängt sin själ till djävulen och en Abraham som hörsammar den grymme guden på Moria berg.

Möjligen lockar han mig till några myter för mycket, men bortom dem ser vi Sem-Sandbergs djupa ärende – berättelsen om hur det genetiska bandet mellan vuxna och barn perverteras och huggs av. Rumkowski som vill vara alla barns far, deporterar dem bara för att behålla ett fulländat barn i sina pedofila fingrar. Hans själ blir till en infrätt nazistisk projektion: Doktor Död.

”De fattiga i Łódź” är emellertid också en rik kollektivskildring där vi rör oss längs myllrande gator och sprängda familjer. På så vis följer vi en vridscen, men också framfärden i ett drama där individer återkommer och fördjupas i personteckningen. I synnerhet Adam Rzepin. Adam blir genomlysningens andra prisma – livspolen i romanen. Vi får följa hans marginella överlevande på frusna äppelkart till romanens allra sista rad och romanen har då nått en isflådd platå av övergivenhet. Gettot är tomt. Gråljuset råder. Friheten kommer när alla är döda. Jag tycker att den skildringen är något av det bästa Steve Sem-Sandberg skrivit.