Fredrik Backman är en av landets roligaste kåsörer. Han bemästrar det korta formatet, där han sprutar ur sig finurliga observationer, knipsluga formuleringar och ibland även hjärtsnörpande sentimentaliteter. Tillsammans med kollegan Jonas Cramby har han under ett par år utforskat medelålders-vit-man-som-vet-bäst-stereotypen Ove i blogginlägg på Cafe.se, och här provar Fredrik Backman hur väl Ove håller som romanhuvudperson.

Ove är en man vi alla känner, åtminstone bitvis. Han är en bister man som reder sig själv. Han vet hur man bygger hus, hur man lagar bilen och han har perfekt ordning bland sina betongpluggar. Han är en funktionell man som vill att rätt ska vara rätt och att folk ska avhålla sig från att parkera sina cyklar där han tydligt skyltat att cykelparkering är förbjuden.

Inte sörjer han heller sin avsaknad av social kompetens, tvärtom njuter han av att bespotta allt vad data, espresso, konsulter, egenföretagare och utländska bilar heter.

Man kan med fog kalla Ove för både stofil och misantrop. Inledningsvis är porträttet en ren karikatyr som ligger farligt nära Kalle Ankas surmulne granne. Men Ove nyanseras gradvis med en rudimentär bakgrundshistoria och, framförallt, genom den motvilligt spirande vänskapen med grannarna i radhusområdet omkring honom. Ove, 59, förblir en rigid gubbstrutt ända till slutet, men i takt med att porträttet fylls ut känner man alltmer förståelse och till och med ömhet för honom.

Ove är en stereotyp av en viss sorts man från Fredrik Backmans (född 1981) föräldrageneration. I tecknandet av det porträttet framträder också en negativ yta med konturerna av en annan stereotyp: dagens ohändiga, inkännande, metrosexuella och surdegsvurmande man. Mannen som aldrig kommit på tanken att bygga sitt eget hus. Mannen vars verktygslåda bara innehåller rotavdrag.

Leken med stereotyper behärskar Fredrik Backman väl. Däremot är han onödigt förtjust i stilistiska specialeffekter. Boken är överlastad med fyndiga bilder och liknelser där författaren fnissande ställer sig mitt i scenen och skymmer karaktärer och händelser.

Ove betraktar en expedit ”som om expediten precis tilltalat honom baklänges” samt en Ipad-kartong både ”som om han väntar på att den ska erkänna något” och ”som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis hade kallat Ove ”kompis och sedan försökt sälja en klocka till honom”.

Det är bara en bråkdel av liknelserna på de första sidorna. I kåseriformatet kan det vara effektfullt att mätta en text med dylika lustifikationer. Här är man ofta ivrig att komma vidare i Oves äventyr, men hejdas av att författaren är så angelägen att få visa sina roligaste trick.

Genom humorns prisma belyser ”En man som heter Ove” teman som åldrande, vänskap, sorg, livslust och den föränderliga mansrollen. Boken är varken behärskad eller finputsad – delar är återvunna från Café-bloggen och har skarvats in lite slarvigt – men den är en skruvad och gripande romandebut som mycket väl kan vara början på ett stort humoristiskt författarskap.