Var hamnar man när man dör? ”I imperfektum”, säger någon. På Heathrow, fruktar jag.

Med 90 flygbolag, 170 destinationer och omkring 68 miljoner passagerare per år är Heathrow utanför London Europas mest trafikerade flygplats. Mina erfarenheter av den är sådana att det är isande att föreställa sig evigheten i denna trängsel, stress och förvirring, ständigt köande och omgiven av själlösa butiker och serveringar med dyr och dålig mat. Det är en helvetesvision för det tjugoförsta århundradet.

Den synen delar inte den brittiske författaren Alain de Botton. En dålig dag kan han ta tåget till Heathrow och bli upplivad av monitorerna med fantasieggande namn och alla plan som lyfter och landar. Ska han resa någonstans önskar han att det blir förseningar så att han får mer tid på flygplatsen. För honom representerar den ett löfte om utvägar och andra möjligheter. Samtidigt är den ett slags sammanfattning av det bästa och sämsta i vår civilisation med kombinationen av svindlande innovationer och hämningslös miljöförstöring.

På brittiska luftfartsverkets uppdrag men med fria tyglar har han skrivit boken ”A week at the airport”, där han tillsammans med fotografen Richard Baker skildrar livet i Terminal 5, det senaste och arkitektoniskt djärvaste tillskottet till jätteflygplatsen. Invigningen 2008 blev ett mardrömslikt fiasko med bland annat tiotusentals väskor på avvägar.

Alain de Botton kallas ”populärfilosof” och har en rad framgångsrika böcker bakom sig, som ”Låt Proust förändra ditt liv”, ”Filosofins tröst” och ”Arbetets lust och leda”. Uppslagsrikt, underhållande och personligt, men ibland aningen kokett och metafortyngt, resonerar han kring såväl tunga existentiella frågor som vardagligheter, och med många referenser till framträdande gestalter i idé- och konsthistorien. En recensent i New York Times liknade de Botton vid en vuxen och Oxfordskolad version av Linus i serien ”Snobben”.

I sitt sparsmakade men innehållsrika Heathrowporträtt berör han såväl ankomstens förväntan och avskedets vemod som logistiken bakom bagagehanteringen och det till synes orimliga i att en jumbojet över huvud taget kan lyfta. Han skriver om skoputsaren som arbetat på Heathrow i 30 år, om terroristskräcken, den himmelska förstaklass- loungen och storköket där 80000 flygmåltider tillagas för konsumtion inom 15 timmar någonstans i troposfären. Den akterseglade passagerarens raseri får illustrera Senecas tes att ilskans rot är hoppet, att vår överdrivna optimism gör oss oförberedda för tillvarons inneboende motgångar.

Han lyckas faktiskt skapa ett skimmer kring denna på många sätt brutala miljö, men så är det inte heller första gången som de Botton skriver om resans mål och mening. I ”Om konsten att resa” (2004) begrundade han reslusten, hotellrummets frihet och den leda eller förtvivlan som kan följa av guideböckernas upptagenhet vid religiös arkitektur.

Detaljer om valvbågar och rosettfönster blir meningslösa utom för de specialintresserade, menar de Botton, mer relevant vore att fundera över varför människor har byggt kyrkor eller varför vi tillber Gud. Han relaterar till Nietzsches tankar om ett annat slags turism, genom vilken vi kan förstå hur våra samhällen och identiteter har formats och därmed skönja ett slags kontinuitet.

Angående det ”exotiska” följer han Gustave Flaubert till Egypten, där författaren beskrev människan som ett väsen sammansatt av ”lika delar dy och dynga, med instinkter lägre än hos ett svin eller en lus”.

Men turisten kan ha de mest olikartade bevekelsegrunder. Filmturism, till exempel, har blivit en industri, folk kommer till Kurt Wallanders Ystad för att se var en fiktiv person påstås ha druckit kaffe, precis som de kommer i busslaster till platser på Hawaii där man fotograferade bakgrunderna till de animerade ödlorna i ”Jurassic Park”. Men det är väl egentligen bara en sentida variant av den lockelse som enligt de Botton drog människor till de platser som inspirerade William Wordsworth till hans naturpoesi.

de Botton själv är inte särskilt berest, även om hans horisont är vidare än 1700-talsförfattaren Xavier de Maistre som skrev ”En resa i min sängkammare”. de Bottons slutsatser är resultat av beläsenhet och inre turer, men också på kortare utfärder kan han notera att resan är tankens barnmorska. Att tankar föds i flygplan och på tåg sägs bero på att vi tänker bättre när delar av medvetandet sysslar med annat.

Men en större medvetenhet gör också resan mer tillfredsställande och lärorik, till exempel genom konsten: för att verkligen förstå den speciella skönheten i Provence kan man studera van Goghs målningar och se hur han använde sig av rörelse och primärfärger, av uteslutningar och överdrifter för att visa det väsenliga i denna verklighet.

För att se istället för att bara registrera och beta av guidebokens punkter rekommenderas poeten och författaren John Ruskins metod: tag med block och penna och teckna av ting och miljöer. Det konstnärliga resultatet är betydelselöst, det viktiga är att inte bara hasta förbi. Avbildandet, menade Ruskin, kan liknas vid att äta eller dricka i det att vi därigenom införlivar med oss själva önskvärda saker från den omgivande världen. Det blir armering för minnesbilderna och gör dem mer långlivade.

Vad de Botton inte berör är hur kommunikationstekniken har förvandlat resans förutsättningar och innebörd för den minoritet av jordens befolkning som kan byta världsdel för nöjes skull och för att samla kulturellt kapital.

Med flygresandet förlorade vi känslan för stora avstånd, med internet krympte klotet till en tennisbolls storlek. Kartstudier blir överflödiga om man har GPS i telefonen, och resenären är alltid nåbar varhelst han befinner sig på jordens rund. Så snart planet har landat i Suva, New York, Singapore eller Stockholm utlöser det en betingad reflex att sätta på mobiltelefonen. ”Idag mejl, igår morse”, som Blandaren sammanfattade hastigheten i utvecklingen.

Att mobiltäckningen på Mekongfloden är lika bra som i Stockholms innerstad har betytt enorma förbättringar för invånarna, men kan hos resenären föda ett skamfyllt styng av egoistisk besvikelse över att begreppet ”bortom allfarvägen” har tömts på innehåll. Det är som att mötas av McDonald’s vid världens ände, för ett av långresans mål är ju att uppleva något som tydligt skiljer sig från den västvärld man för en tid har lämnat. Längtan efter det ”autentiska” är en längtan efter konserverade kulturer, och om de ”genuina” byborna har mobil och platt- tv blir vi besvikna.

Kommunikationsrevolutionen och massturismen också till avlägsna resmål är väl de sista spikarna i kistan för nostalgisk reseromantik och kanske också för reseskildringen som vi känner den. Att den som har gjort en resa har någonting att berätta är möjligen fortfarande är giltigt, men om någon ska vilja lyssna bör man åtminstone ha utsatt sig för strapatser eller råkat ut för hårresande missöden.

Försvunnet är också transithallens behagliga limbo då den resande liksom kunde gå upp i rök och vara oåtkomlig. Platsen där namnlösa främlingar kunde utväxla förtroenden i förvissningen att de aldrig skulle ses igen, domineras nu av telefoner och trådlöst uppkopplade datorer som elektroniska navelsträngar till anhöriga, vänner, kolleger, Facebook-bekanta, bloggar och de tidningar man brukar läsa. Den ena foten är alltid kvar i hemmamyllan.

Bäst är kanske om man likt Alain de Botton kan stilla sin lust till uppbrott bara genom att se planen komma och gå, låta sig uppslukas av jätteflygplatsens dynamik och nöja sig med dess löfte om att världen är så stor, så stor.