Monika Fagerholm slog igenom med ”Underbara kvinnor vid vatten”. Romanen nominerades för det prestigefyllda, nu nedlagda Aristeionpriset, den filmades, såldes över världen och är nu, tio år gammal, fortfarande aktuell för sin pregnanta och levande skildring av 60- och 70-talen, sett ur unga, växande människors perspektiv. Det var Fagerholms första roman. Sedan dess har hon hunnit med romanen ”Diva” (1998), en levande och intensiv skildring av unga människors liv i cementerade, döda förorter, där det gäller att kunna lösenordet för överlevnad. Hon är en flitig författare men publicerar sig sparsmakat. Orsaken torde vara att hon tillhör släktet storsatsare. Den vanliga romanens trehundrasidiga format är ingenting för henne.
Den amerikanska flickan har en sida gemensam med de tidigare romanerna, den berättar om ett sent 60-tal som går över i 70-talet, förändringens tid. Gemensamt med de tidigare prosaböckerna har den också fokuseringen på den unga människan. Landskapet är dock ett annat, ett svårinringat Finland, retsamt kallat Trakten, med ett träsk som huvudingrediens. Det handlar om en landsdel som tidigare varit ockuperad och för naturligtvis tankarna till det skövlade Porkkala, ja snarare just den geografiska bindningen än den eviga ”drömmen om Karelen”.

I denna dyiga, av Gud glömda trakt lever några familjer i påtvingad närhet med varandra. Här behövs inga skvallerspeglar, här kan ingenting gömmas, dubbelliv är en omöjlighet liksom det också tycks vara omöjligt att få ha sitt växande i fred. Det goda som föds ur bybornas vaksamhet är naturligtvis, att barn som far illa blir sedda och kan få hjälp, åtminstone rent praktiskt.
Doris Flinkenberg är ett misshandlat barn som får en ny familj. Framför allt får hon en bästa vän, Sandra, också hon vilsen och tilltufsad. Tillsammans målar de Ensamheten & Rädslan på sina tröjor och behöver inte blanda blod; de är i varandras blod. Sandra är en harmynt, realistisk flicka, dotter till Lorelei Lindberg och Ålänningen, ett barn i kläm mellan dramatiska föräldrar som agerar ut sina känslor på ett slitsamt sätt. Trion hamnar i ett utkantshus i den dyiga Trakten när den tygbutik, Lilla Bombay, Lorelei driver gått i konkurs. Sandra den kloka möter Doris den påhittiga och sköra. Tillsammans stiger de rakt in i ortens stora mysterium: Den amerikanska flickan som drunknat, den unga pojken Björn som hängt sig.

Ett nytt mysterium läggs på den gamla högen. Sandras mamma Lorelei hämtas av en helikopter. Bydåren Bencku driver runt bland träden vid träsket och ser ut som om han har lösningen till alla frågor. Åtminstone har han lagt beslag på den amerikanska flickans, Eddie de Wires kappsäck. Den kan vara full av ledtrådar. Den är i varje fall ständigt i Doris och Sandras tankar.
Monika Fagerholm lägger ut rebus och rävsaxar med en sorts munter energi, som hela tiden gränsar till förtvivlan. Hon målar en by i kramp och upplösning, trots några handlingskraftiga vuxna, som försöker hålla stilen. Som i tidigare romaner skriver Fagerholm med hetta om de övergivna barnen, de tidigt vuxna barnen som hårdnar av brist på omvårdnad och förståelse.
Hennes porträtt av den misshandlade Doris Flinkenberg är skärande i sin tydlighet. Hon blir också - det är oundvikligt - rätt prövande i sin lillgamla framtoning, i sin roll som den som bär all världens sorger och till slut drivs till den sista utvägen. Ändå är flickornas vänskap, kärlek och utbrytningsförsök berättelsens lod, en pendelrörelse som inte kan hejdas.
På ytan genomgår Trakten de förändringar som präglar 70-talets samhälle. Sommargäster hemsöker Traktens badstrand, köper hus, blir förvånade och chockerade åskådare till skrålande jaktlagsfester med Traktens tillresta representanter för lätta gardet. Till vardags börjar Traktens femtonåriga flickor se sig om efter ”räddare”, och Bencku den egendomlige kan ta för sig. Den stora staden vid havet ligger också inom räckhåll, med en möjlig frihet. Nu ska de gamla gåtorna jordas,
nu ska ny mark odlas. Aningar, gissningar, döda lopp och tröttsamt varsel ska sopas undan. Kanske kan livet bli vanligt och lunkande till sist?

Monika Fagerholm har skrivit en roman, som är svår att ta sig in i. Partier i den har flickdagbokens hemlighetsfulla, uppkäftiga tonfall. Andra partier sprängs av brösttoner och känslosvall. Mellan dessa startpunkter löper gåtorna i egen bana: Vem dödade vem? Vem är försvunnen? Kom helikoptern verkligen? Varför hängde sig Björn?
Det är ett rikt material som hade krävt en strängare redigering, inte minst bland de många repetitionerna, ackorden som kommer igen och igen. Men man får inte glömma att Fagerholm skrivit en mässa för levande och döda själar. Ett ständigt pågående eko av gammal skuld, som från en rostig kyrkklocka måste ligga under texten, trots longörerna.
Romanen beskrivs som den första delen av en tvådelad berättelse, ”Slutet på glitterscenen”. Den första delen presenteras som fristående. Det är en bok som kan läsas ”ur hand i mun”. Man kan som turist
besöka Fagerholms Trakten och lära sig en del om ortens dialekt, om dyns olika färger och hur en röd regnkappa av plast lyser i vattnet. Man kan lämna den vanliga läsarten som kräver verklighetsförankring och gränser för påhitt, man kan gå in i berättelsens förtvivlan. Och när man rör vid den är resan till Trakten värd sin möda.