”Mitt liv. När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktiga dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga fram dit. Men det är svårt att försöka röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden. Längre bakåt förtunnas kometen – det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta.”
Så inleder Tranströmer sin levnadsteckning, den som kom att bli bara ett femtiotal sidor lång och publicerades 1993 under titeln ”Minnena ser mig”. Det är en intensivt lysande självbiografisk torso, präglad av poetens mirakulösa metaforskapande fantasi och av hans känsla för vardagliga detaljer och förmåga att skapa både rymd och täthet i sin prosa. Det blev en inledning och några korta kapitel, inte mer. Hjärnblödningen kom emellan och släckte viktiga delar av Tranströmers vänstra hjärnhalva. Efter den stroke han drabbades av i november 1990 kunde han inte fortsätta sin minnesbok. Det är en oerhörd förlust.
Med bistånd av sin hustru Monica, som efter tragedin har blivit hans röst här i världen och dessutom hans ständiga sekreterare i bearbetningen av diktutkast som har resulterat i ytterligare två diktsamlingar, ”Sorgegondolen” (1996) och ”Den stora gåtan” (2004), har Tranströmer ändå kunnat fortsätta att verka och att resa omkring på poesifestivaler i både när och fjärran. Det är ett tappert och aktningsvärt par.
Monica Bladh och Tomas Tranströmer träffades på Skeppsbron i Stockholm en försommardag 1957. Hon var 17 år och gymnasist, han 26 och redan ryktbar ung poet i kraft av sin debutbok ”17 dikter” (1954). Hur gärna hade man inte velat att Tomas Tranströmer skulle komma fram till 1957 i sin levnadsbeskrivning, helst mycket längre, inte minst för att beredas tillfälle att beskriva först förälskelsen och sedan den livslånga kärleken. Och mycket annat!
Nu har det i stället blivit Staffan Bergsten som har tagit på sig uppgiften att skriva den första biografin över Tranströmer. Det blir inte riktigt samma sak. Och den förste att vara medveten om detta är Bergsten själv. Visser- ligen känner han Tranströmer sedan 1970-talet och enrollerade honom som lärare till den kurs i ”skapande svenska” som han initierade vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Han har egna minnen av umgänge och av samtal, har dessutom försetts med en hel del kopior av brev och fått tillgång till opublicerat material rörande diktningen.
Han anar emellertid att det finns mer upplysningar att hämta i de personliga dokument som Tranströmer har deponerat i Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning och som är satta under sigill, tills de en gång i framtiden blir tillgängliga för forskningen.
Vilka hemligheter kan dölja sig där? Många eller mycket få, knappast några? Det vet inte levnadstecknaren. Det är därför han undviker beteckningen biografi och i stället ger sin bok underrubriken ”Ett diktarporträtt”. Han förklarar etymologin bakom ordet porträtt, härleder det ur det latinska verbet ”protrahere” som betyder ”dra fram”. Detta blir så Bergstens uttalade ambition – att försöka fånga de mest utmärkande dragen i Tranströmers liv och diktning.
Bergsten ger en kronologisk beskrivning av Tranströmers levnadslopp, av hans uppväxt på Södermalm som ende son till en ensamstående mor som är lärarinna. Fadern, journalist, försvann tidigt ur familjen och gjorde sig senare påmind bara på julaftnar. Morfadern, den gamle lotsen som hyllas i ”Östersjöar”, var 71 år äldre än sin dotterson, men levde länge och blev en vikarierande fadersfigur. Tomas Tranströmer bodde hemma hos sin mor tills han var 27 år gammal. Ett år senare gifte han sig med sin Monica.
Om privatlivet får vi inte veta mycket i Bergstens bok, inte så mycket mer än var familjen Tranströmer har varit bosatt genom åren, att den haft två döttrar i huset och andra sådana elementära uppgifter.
Om Tomas Tranströmers arbete som psykolog får vi veta lite mer, till exempel att han efter några krävande år på kriminalvårdsanstalten Roxtuna utanför Linköping 1965 flyttade till Västerås och ägnade resten av sina yrkesverksamma år åt personal- och arbetsmarknadsfrågor, först på PA-rådet, sedan på AMI, arbetsmarknadsinstitutet, i Västmanland.
Någon psykoanalytiker eller ens samtalsterapeut var Tranströmer aldrig. I sitt borgerliga värv var han en kugge i folkhemmet och det framväxande välfärdssamhället, detta i likhet med en av hans ungdoms lyriska förebilder Ragnar Thoursie, poeten som jobbade på AMS och avancerade till generaldirektör inom sitt verksamhetsområde.
Någon romantisk eller ens särskilt intellektuell aura finns inte kring Tranströmers yrkesutövning, men av återgivna vitsord att döma har han genom hela sin karriär skött sitt arbete inte bara med skicklighet utan även med stort engagemang.
Under senare år gjorde garanterad författarpenning det möjligt för honom att arbeta på halvtid. Detta betydde mycket, inte bara för hans poetiska produktion, utan också för att det möjliggjorde långväga och långvariga uppläsningsturnéer utomlands och därmed beredde vägen för hans stora internationella genombrott i slutet av 1970-talet, det som senare har lett till att många utländska litteraturkännare är så förvånade över att Tranströmer ännu inte har belönats med Nobelpriset.
Vad som tar mest utrymme i hans diktarporträtt är vad Bergsten kallar ”diktarens inre värld sådan den framträder i hans poesi”. Han bjuder oss helt enkelt på diktanalyser och en rad avsnitt om motivkretsar. Vi får alltså ett porträtt som till stor del bygger på dikternas själsliga rapporter. För att förklara sin metod hänvisar Bergsten skämtsamt till Giuseppe Arcimboldos målning ”Bibliotekarien”, som avbildar ett ansikte som består av mestadels böcker, men han tillägger ”att porträttet av Tranströmer inte är sammansatt av några gamla dammiga luntor utan av levande lyrisk texter”.
Det är sant. Bergsten citerar flitigt, alltid med sidhänvisningar till den vackra utgåvan av Tranströmers samlade verk som nu samtidigt ges ut av Bonniers förlag, ”Dikter och prosa 1954–2004”. Metoden fungerar utmärkt och ger Bergsten stora friheter. Dels blir det möjligt för honom att återanvända en del stoff från sin tidigare essäsamling om Tranströmers diktning, ”Den trösterika gåtan” från 1989. Dels kan han dröja vid sådant som särskilt har att göra med poetens livsuppfattning eller hans livskänsla.
Möjligen kan man irritera sig på att Bergstens bok ibland blir för mycket av essäsamling om en rad motiv i Tranströmers diktning och att författaren alltför ofta måste utlova ”mer om detta senare”, alltså att framställningen inte är harmoniskt komponerad utan ter sig aningen collage-artad liksom Arcimboldos porträtt av bibliotekarien.
Ändå är det lätt att beundra det lätta handlaget i de enskilda diktanalyserna, som är kristallklara och mycket pedagogiskt gjorda. Den största ansatsen till en sammanfattning av Tranströmers livsuppfattning görs i ett kapitel som handlar om de många religiösa inslagen i hans diktning. Bergsten dröjer här vid ett ämne som andra kommentatorer har berört mycket försiktigt. Även om ordet ”Gud” dyker upp sent i Tranströmers diktning, så är Gud närvarande ända sedan den första diktsamlingen och genom hela hans produktion.
I sin genomgång av gudstemat gör Bergsten många fina iakttagelser och utreder klokt Tranströmers bekännelse till ”det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”. Att detta KANSKE inte bara inbegriper religiösa och numinösa aningar utan även parapsykologiska och andra paranormala fenomen är en nyhet. Den sidan av Tranströmer har aldrig tidigare exponerats.
Och man undrar, med viss bävan, hur det kan komma sig att Tranströmer i ”Östersjöar” 1974 skriver om tonsättaren som drabbas av hjärnblödning och ”högersidig förlamning med afasi och bara kan uppfatta korta fraser, säger fel ord” eller att han redan 1969 skrev en dikt med titeln ”Vänsterhandskonsert”. Den är förut inte publicerad, men återges i Bergstens bok – och slutar med raderna:
Den vänstra handens arbete kommer i fragment
eller lyser som en regnbåge.
Vad gör min vänstra hand, där hjärtat sitter?
Min hand spelar högt
