SvD:s Bitte Hammargren, som bevakar Turkiet och Mellanöstern, är en av 19 utrikesreportrar som medverkar i boken "Skjuit inte på journalisten!". Här följer hon Carl Bildt i spåren i Hebron, på den ockuperade Västbanken.
Foto: Malin Hoelstad
De är en utdöende ras. Dyra att hålla, därför allt oftare ersatta av tillfälliga medarbetare, andra lösningar. Det är utrikeskorrespondenterna som åsyftas. Den generella tendensen är att endast public-service-företagen och de större tidningarna anser sig ha råd med dem. Och då gäller ofta en korrespondent per kontinent – Europa undantaget. I boken ”Skjut inte på journalisten!” kommer 19 reportrar som verkat i världens krigszoner och konfliktområden till tals. De arbetsplatser skribenterna representerar bekräftar ovan nämnda utveckling.
Reportrarnas berättelser handlar om olika erfarenheter ”ute i fält”, om utsatthet, ensamhet och de risker som yrket medför. Många beskriver hot, rädsla och ett bevittnande av dödens scener.
Ett exempel är SVT-korrespondenten Eva Elmsäters förtätade skildring av bevakningen av de två Tjetjenienkrigen under 90- talet. Ur hennes – och några andras – subjektiva berättelser om utrikesrapporternas tillblivelsehistoria kommer vi ofta, paradoxalt nog, inte bara närmare journalisten utan också närmare den verklighet där händelserna utspelades. Den personliga närvaron och reflektionen ger en annan dimension åt de krigsskådeplatser som vi ofta mött som förbiflimrande och mer neutralt hållna inslag eller texter.
Framför allt kretsar dock boken kring de beskurna villkoren för en fri och ocensurerad journalistik. I förordet ges beklämmande siffror över fängslade och dödade reportrar.
Och plötsligt får den här kommentarens inledande ord en otäck bismak. Ty döden möter journalister runt om i världen också under 2000-talet, ja i själva verket i ökande omfattning, enligt Reportrar utan gränser. 86 dödade 2007, 60 år 2008. Innevarande år väntar på sin slutsiffra. Hoten möter från många håll, inte bara från diktaturers regimer. Knarkmaffior och gangsterligor, krigsherrar och fundamentalistiska rörelser i försvar av intressen och territorier är ofta lika livsfarliga för journalister.
Boken ”Upptäcktsresa” av Inger Wikström-Lindgren handlar på sätt och vis också om korrespondentens liv. Här är det dock mer av en slump som delar av det 40-åriga journalistliv som skildras råkar vara som finska Hufvudstadsbladets kontakt i Sverige under en period på 80-talet. Författaren, född något år före andra världskrigets utbrott och uppvuxen i österbottniska Vasa, ser tillbaka på sitt yrkesliv, en lång och omväxlande karriär.
Inger Wikström-Lindgren börjar på den regionala rundradion i Finland, kommer till Sverige i slutet av 70-talet, frilansar, blir lärare på radioutbildningen vid Dramatiska institutet i Stockholm under några år, arbetar som chef för dåvarande Namn och Familj-redaktionen på Svenska Dagbladet under 90-talet, skriver ett par böcker om sina varghundar, sommarpratar i svensk radio i två omgångar och medverkar med krönikor och kommentarer i såväl svenska som finska medier.
Yrkeslivet tycks ha varit fyllt av möten med intressanta personligheter, från partiledare till skådespelare och musiker. Under de humoristiska anekdoterna skymtar dock berättelsen om villkoren för en kvinnlig journalist i efterkrigstidens Finland och Sverige. På köpet får vi en historielektion om radioteknikens utveckling och om maktstrukturer och rådande journalistkulturer på redaktionerna.
Allt serverat med en vass undertext: en berättigad kritik av den svenska okunskapen, både om respektive länders gemensamma historia och om landet ”Mittemellan”, den österbottniska benämningen på Svenskfinland.
Ytterligare en i raden av böcker utgivna i år och skriven av en journalist är Johan Ehrenbergs ”Reportagen”, en tegelsten på 760 sidor. Här är det Ehrenberg själv som presenterar Ehrenberg samlad. Reportagen sträcker sig 30 år bakåt i tiden, flertalet utgör den politiskt radikales blick på företag och kapital. Men samlingen innehåller också det berömda ”Könsbytet” från 1983 (inklusive kommentaren från bokutgåvan 2005) som påminner om hur debatten om sexuell identitet och könsbyten sett ut. Och föranleder reflektioner om den aktualitet genusfrågorna har – trots att tiden onekligen gått.
Bokens sista text är från 2006, ett reportage om Island i vilket Ehrenberg förutser den finansiella kollapsen ”den väldiga spekulationsrämna som håller på att öppna sig” ett år innan allt skedde. Också det en text som bärs av sin aktualitet. Såvida ”Reportagen” inte ska föreställa den totala produktionen, framgår inte på vilka grunder urvalet gjorts. Har just dessa överlevt tidens tand enligt Ehrenberg, eller ska vi se det hela som ett slags uppslagsbok, ett Ehrenbergbibliotek för särskilt intresserade?
Några kommentarer har författaren – tillika förläggare och formgivare – inte lust att ge. Undrar man över något uppmanas man att mejla. Själv har han slutat skriva och börjat leva. Det finns ändå ingenstans att publicera reportagen. Förutom på det egna bokförlaget, får man anta?
Alla tre böcker är intressanta som tidsdokument och minnen från en epok i journalistiken. Alla skribenter blickar bakåt, få funderar framåt.
Vad har den ökande andelen kvinnliga journalister betytt? Har det genomarbetade reportaget med det personliga tilltalet en framtid? Vilka är utrikesrapporteringens villkor i vår globala medievärld? Vad betyder nedskurna redaktioner med vinstkrav tillsammans med den politiska maktens extremt medvetna styrning av medierna för möjligheten att självständigt bevaka och rapportera om dramatiska skeenden?
Mycket talar för att journalistiken som vi känner den har varit en parentes i historien. Frågan är vad som kommer istället.
