I början finns berättelsen. Farfar berättar om sin ungdom – om hur det var när han var flicka, och suffragetterna slogs för kvinnans rättigheter. ”Farfar, du är typ tokig”, säger Imogen, det förnuftiga barnbarnet. Visst är han gammal, men inte så gammal – och flicka kan han inte ha varit!

Kanske är farfar en lögnaktig historieberättare. Kanske var han verkligen flicka som ung. Ty Ali Smiths nya bok, Flicka möter ­pojke, handlar om myter. Bland förvandlingsmyterna i Ovidius ”Metamorfoser” finns Iphismyten: En kvinna föder en dotter, men uppfostrar henne som pojke, så att inte fadern sätter ut barnet. Barnet får namnet Iphis – ett namn som passar både pojkar och flickor – och förlovas omsider med sin barndomsväninna. Inför bröllopet klagar Iphis inför gudarna – hur ska han, som egentligen är flicka, kunna älska sin tillkommande på rätt sätt? Och gudinnan hör bön. Flickan förvandlas till pojke och kan gifta sig med sin älskade. Självfallet lever de lyckliga i alla sina dagar.

Liksom Iphismyten är ”Flicka möter pojke” en historia om kärlek, men också om syskonskap. Imogen kör en motorcykel av märket Rebell, men det är lillasyster Anthea som dras till upproret.

Båda arbetar på Pure, ett ondsint multinationellt företag, som säljer vatten på flaska, men förnekar att vatten är en mänsklig rättighet. Etik existerar inte. Allt handlar om pengar och marknads­föring. ”Hur” – undrar överbossen, den slemme Keith – ”ska vi få in fantasin i flaskan?”

Vattenflaskan innehåller ingen ande. Utanför kontoret får An­thea en dag se den vackraste pojke hon skådat, i full färd med att måla protester på Pures skyltar. Självfallet blir de förälskade – men pojken är en flicka, som bär det tvekönade namnet Robin. ”Iphis” är hennes tag som klottrare.

Robin är allt Anthea drömt om: ”Hon svassade som en tjej. Hon rodnade som en kille. Hon var tuff som en tjej. Hon var mild som en kille. Hon var krallig som en tjej. Hon var graciös som en kille.” De förenas – de blir verkligen ett. Tillsammans är de den sanna rebellen.

Detta är en positiv bok, och fast Imogen är anorektisk och har hamnat i bra dåligt sällskap upptäcker även hon livet. Grundmyten är hela tiden tydlig, men kring den väver Ali Smith historier om kärlek, fantasi och könens utbytbarhet. Det finns något nästan shakespeareanskt i hennes skrivsätt, och Ovidius hörde faktiskt till de skalder som barden ständigt återvände till. Dessutom viss­te den gamle romaren – som Robin konstaterar – att ”fantasin inte har något kön”.

Ali Smith bevisar återigen att hon är en av de stora sextiotalistförfattarna. Leende läser man boken, utan att vilja släppa den. Det är en rent berusande bok. Molle Kanmert Sjölanders översättning är idiomatisk, även om hon inte helt lyckas fånga poesin i Smiths språk.

”Vissa historier behöver alltid berättas mer än andra”, säger farfar i början. Historier om viktiga ting, som fantasi och kärlek, är eviga och allmängiltiga. Är de sedan skrivna av Ali Smith finns det alltid en behaglig tveksamhet. Hur var det egentligen med farfar? Kanske är han i själva verket en Iphis, som bytt kön genom kärleken.