Religionen är inte längre en privatsak – inte i Sverige, inte globalt. Ett tecken på det är en rätt häpnadsväckande förändring i offentligheten: plötsligt har en rad teologer tagit plats vid samtalsbordet. En av dem är Ola Sigurdson, ung professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. 2006 kom han med en bok som kunde förmodas vara ett huvudverk i hans produktion, ”Himmelska kroppar”. Men redan nu är det dags igen med ”Det postsekulära tillståndet”. Visserligen är det en tunnare bok i jämförelse med den tidigare kolossen på över 700 sidor, men ändå har det blivit försvarliga 456 sidor.
Sigurdson har tidigare skrivit om religionens återkomst, men den här gången väljer han att hellre tala om ”religionens nya synlighet”. Hans poäng är att religionen aldrig försvann under sekulariseringens högkonjunktur på 1900-talet, den var bara mindre synlig. Dessutom gällde enligt Sigurdson sekulariseringen bara Europa och de intellektuella kretsarna i USA; i den övriga världen kom den inte alls att vara så påtaglig. Likafullt tystnade religionens röst i delar av västvärlden, den privatiserades och ställdes i motsättning till det moderna. Det passade sig inte med religion i offentligheten.
Det är två saker Sigurdson är ute efter, dels att återge religionen en offentlig röst, dels att peka på att det moderna har ett förträngt religiöst förflutet.
Huvuddelen av boken går ut på att visa hur moderna honnörsord som frihet och tolerans har en religiös bakgrund, vilket också gäller idéer som universalism och de mänskliga rättigheterna. Här baxnar säkert många humanistiska ateister och upplysta liberaler. Allt detta har väl uppstått i upplysningens kamp mot den intellektuellt försoffade och maktfullkomliga kyrkan?
Icke. Med en omfattande läsning av kristna texter från Bibeln och framåt, liksom av filosofiska klassiker, lyckas han med en del teologisk finurlighet ro projektet i hamn. Visst har kyrkan bevisligen motverkat den emanciperande rörelsen, också med tänger och bål, men det innebär inte att munkar, skolastiker och kristna filosofer höll tillbaka tänkandet.
Vad har då den religiösa rösten att erbjuda? Det står klart när Sigurdson kritiserar det liberala samhället i bokens slutkapitel. Han påminner om att teologin talar om människan som skapad av Gud, ändlig och beroende. Om allt fokus läggs på individen bryter samhället ihop i brist på gemenskap, men eftersom människan uppstår i samspel med sin omgivning är det för det goda samhället man bör kämpa – ett samhälle av individer.
Det är en redig bok Sigurdson skrivit, trots störtskurar av hänvisningar till nutida och förfluten teologi och religionsvetenskap, filosofi och psykologi, sociologi och antropologi. Det går att reta sig på att det så ofta dyker upp moderiktiga namn, och då bara på tillfälligt gästspel. Boken blir ett lapptäcke av teorier som hängs upp på Sigurdsons lina – men turligt nog är linan stabil.
Mer prekärt är Sigurdsons ivriga försök att komma bort ifrån det som skiljer religion från andra övertygelser. Det är lätt att hålla med honom om att religiösa övertygelser får politiska konsekvenser, men religion är inte liktydigt med politik. Visserligen kan man utifrån hävda att all religion är ideologi, men det kan knappast ske inifrån det religiösa trossystem Sigurdson själv är en del av. Att Gud i Sigurdsons bok framträder som det radikalt främmande är betecknande.
Det hade förmodligen blivit ett helt annat slags bok om Sigurdson istället haft som utgångspunkt en Gud som talar. En bok som varit mer inriktad på att förändra.
