Hur formas bilden av islam i Sverige? Forskningen på området ger ett entydigt svar: till den helt övervägande delen via medier. Det betyder också att den redan från början kommer att omgärdas av en rad givna begränsningar. Däribland tendensen att utgå från det subjektiva individperspektivet, men i lika hög grad böjelsen att teckna en monolitisk bild av en fullständigt enhetlig religion och kultur – ofta en närmast karikerad motpol till den förmodade toleransen och mångfalden i väst.

Den som vill bredda sina insikter utöver vad medierna har att erbjuda på området kan med fördel vända sig till idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, som i sin nya bok Vems islam tecknar bilden av religionens tidiga framväxt och det muslimska arvet, av genusaspekter på islam liksom frågor om politik och demokrati, ända fram till den alltjämt aktuella debatten i Muhammedteckningarnas spår, som han diskuterar med ovanlig nyansrikedom.

Intressant med Fazlhashemis angreppssätt är att han själv gärna använder sig av och relaterar till just medierna – till exempel den iranska filmkomedin ”Marmolak” (Ödlan) från 2004. Ödlan är en falsk skriftlärd, i själva verket en förrymd småtjuv, som i sin nya roll snart upptäcker att omvärlden sätter blind tilltro till allt han säger och gör. Filmen blev en stor publiksuccé men censurförbjöds föga överraskande redan efter någon månad. Den har, menar Fazlhashemi, åtskilligt att säga om en central problematik inom islam idag, nämligen frågan om enskilda muslimers förhållande till religiösa auktoriteter och det muslimska arv som dessa gör anspråk på att förvalta.

Grundläggande poänger i hans egen bok är den konsekventa betoningen av kontrastrikedomen och de interna spänningarna mellan traditionalism och nytänkande inom islam, men också av det faktum att europeisk och islamisk historia och idéhistoria är och förblir sammantvinnade i långt högre grad än den populära historieskrivningen brukar förmå dra sig till minnes.

Men samexistensen har ingalunda varit självklar – därom vittnar exempelvis försöket att modernisera några muslimska länder under tidigt 1900-tal, vilket Fazlhashemi beskriver i termer av en transplantation: ”staterna ville foga in nya organ från väst i muslimska samhällskroppar”. Men transplantaten väckte en motreaktion och stöttes därmed av, liksom hela den kultur som gav upphov till transplantationsförsöken.

Att Fazlhashemi själv är muslim bidrar givetvis till att han skriver särdeles initierat om sitt ämne. Samtidigt upprätthåller han genomgående en välgörande grad av saklighet. Hans utgångspunkt är, givet den mediala förförståelsen, närmast provokativ: ”Den islamiska civilisationen har varit och är en textens och tolkningarnas civilisation.” Med andra ord: raka motsatsen till den gängse schablonbilden av en primitiv kultur där varje tolkning är på förhand given.

En kärnfråga gäller följaktligen tolkningens gränser, främst i förhållande till Koranen. Är det möjligt för en muslim att tolka de heliga texterna historiskt? Kan det, vid sidan av det eviga och tidlösa anspråk som kännetecknar alla religiösa urkunder, också finnas relativa aspekter som kan förändras och tolkas om under historien, till exempel vad gäller demokrati- och rättvisefrågor?

Fazlhashemis eget svar på frågan är ett reservationslöst ja, och han finner också stöd hos många andra samtida muslimska nytänkare. Rättviseprincipen är förvisso absolut, samtidigt som dagens rättvisebegrepp är ett annat än den förmoderna erans – ”men det hindrar inte muslimer idag att ta till sig dessa nya definitioner av rättvisa och införa demokrati i muslimska länder”.

Man kan märka en brytpunkt i hans egen framställning mot slutet av boken, där det blir tydligare att författaren själv träder fram som muslim. Här lämnar han delvis också sin tidigare mer neutralt deskriptiva hållning till förmån för ett engagerat ställningstagande. Dels för tolkningsfrihet inom islam, men dels också – inte minst apropå brösttonerna på ömse sidor i debatten om Muhammedkarikatyrerna – för konstens, satirens och humorns betydelse, som han hoppas på som ett effektivt vapen för att i framtiden kunna desarmera islamofobins olika yttringar.

En utopi? Ett är säkert: Mohammad Fazlhashemi gör sitt för dess förverkligande.