I en hästbok väntar man sig att hästen ska vara berättelsens nav – men icke så i dagens hästböcker. Liksom hos den samtida deckaren handlar det mer om inommänskliga relationer, även om drömmen om en egen häst fortfarande är ett centralt motiv.
Malin Erikson knyter an till temat och låter hästköpet stå i centrum i ”Joanna får en egen häst”, där det ges en insiktsfull skildring av ponnyköpet. I uppföljaren ”Vågar Joanna hoppa?” belyser hon glädjen i att lära känna sin häst.
Även den populära hästboksförfattaren Pia Hagmar låter Flisan få en egen häst i ”Sommardrömmar”. Tidigare har hon berört ämnet i serierna om Klara och Tess, som båda nyligen har kommit i nya upplagor. Ett annorlunda sätt att lösa ekonomin och få behålla den egna hästen visar Eva Callenbo i sin tredje bok om Vilma och Happy, ”Livet som filmstjärna”.
Den svenska hästbokens drottning Lin Hallberg erövrade entusiasterna med sin svit om hästen Robot, sedan följde härliga och bitterljuva stunder i Rackastallet. Hallberg placerar alltid in sina hästflickor i sociala sammanhang, där familj, vänner och skola speglar samtida vardagsproblem, men hon låter ändå hästen ta stor plats. Lin Hallberg kan hästar.
Under hösten tilldelades Hallberg Sveriges Radios nyinstiftade litteraturpris Barnens romanpris, för fjolårets ”Adzerk – den vita hingsten”. Barnjuryn tyckte att boken var ”klockren och jättebra, en spännande bok, fast det är en hästbok” samt att ”det kan också vara lite nyttigt och intressant att få läsa om andra familjers skilsmässoproblem”.
I boken skildras livets alla trassligheter nära, genom fjortonåriga Emma. Det är en bra bok, som ger massor av kunskap om Mongoliet och flickors villkor där. Mongolflickan skildras så att läsaren blir medveten om hur hennes liv styrs av hennes kön.
Men jag saknar en djupare skildring av hingsten Adzerk, som gett boken dess titel. Adzerk finns med i berättelsen, men hästskildringen bäddas in så att den knappt märks. Visst är det ”nyttigt och intressant” att läsa om andras problem, men det kan man göra i andra böcker som inte lanseras som hästböcker.
Samma problem har Hallbergs praktfulla ”Harry och den blå prinsen” som har tillkommit i samarbete med Beridna högvakten. Den handlar om pukhästen Harry som går först i vaktparaden, men Hallberg är mer upptagen av barnens fantasi och lekar än av själva hästen. Det är främst genom Margareta Nordqvists fina häststudier som man upplever Harry.
En förklaring till att hästbokens fokus har flyttats kan vara att författarna i allt högre grad väljer jagberättarens perspektiv, en annan den nedvärdering genren sett under lång tid. Men det blir ett problem om man försöker statushöja hästboken genom att låta den bli som alla andra psykosociala barnböcker. Det är trots allt hästen som definierar hästboken.
