Behövs det verkligen ytterligare en skildring av ett kompisgäng på tröskeln till det riktiga vuxenlivet, med detaljerad redovisning av mer eller mindre trassliga inbördes relationer och obligatoriskt krångliga kärleksaffärer? Och om svaret blir ja, måste den vara förpackad i ett intetsägande fluffomslag som det går tretton på dussinet av? De frågorna far reflexmässigt genom huvudet innan jag börjar läsningen av Mariette Glodecks tredje roman.

Egentligen är det dags att skämmas lite här. Varje text skall förstås närmas utan förutfattade meningar, i alla fall i teorin. Därför blir glädjen så mycket större när boken snart får mig att glömma all initial skepsis. På ytan är den förvisso varken mer eller mindre än vad baksidestexten anger; en berättelse om en grupp vänner i Stockholm, på väg att fylla 30, med allehanda framgångar och misslyckanden bakom sig, liksom ett förflutet med olika roller i vänskapsgruppen, roller som kommit att stämma mer eller mindre väl.

Men bortom den beskrivningen ligger en finkalibrerad personskildringsförmåga som är omöjlig att stå emot, när Glodeck visar upp den alltid älskade Milla, kreativt förlamade popstjärnan Frida, ofrivillige pappan Måns och nykära och nylesbiska Tove, för att nämna några. Romanen utspelar sig under en decembermånad och inleds med en inbjudan till det bröllop som knyter ihop säcken på nyårsafton.

Däremellan hinner gammal kärlek få liv, ny kärlek dö och en minst sagt problematisk möhippa utspela sig på Ålandsfärjan. Det är precis lagom mycket drama för att hålla uppmärksamheten stadigt fokuserad, utan att det blir konstruerat. Glodecks fingertoppskänsla vid gestaltningen av de olika personerna är utmärkt, och balansen mellan dem som blir berättelsens centrum och de som hålls mer i utkanten fungerar. Den allvetande berättaren visar upp personerna för läsaren, samtidigt som de genom sina tankar om varandra visar upp både sig själva och de andra. Belysta från olika håll blir de levande på ett sätt som framstår som både vardagligt och fängslande, och jag drivs nästan förvånat framåt i texten av ett begär efter att veta hur det skall gå för alla inblandade.

Glodeck lyckas också med att förse sina personer med precis lagom mycket bagage, dessutom på ett sätt som aldrig blir övertydligt. Nästan som i förbigående läggs det till en mening eller två, som kastar nytt ljus över både personerna och deras handlingar. En farbrors övergrepp på en av barndomens vindar, ett självmordsbrev från en far, en självcentrerad och oseende mamma; pusselbitar som får en förhållandevis liten plats i texten, men som blir viktiga för helheten.

Däremot hade romanen klarat sig lika bra utan de låttitlar som inleder varje kapitel och som hör ihop med Fridas kreativa vånda. Metaforiken som hör till variationerna på ”swim”, som förekommer i alla texterna, blir lite övertydlig, dock utan att det på något avgörande vis stör helhetsintrycket. ”Den sista dagen i december” är inte banbrytande litteratur, men den är skarpögd och trovärdig underhållning, i ordets bästa bemärkelse, om relationers möjligheter och omöjligheter på tröskeln till 30.