Det kom en psykologibok för några år sedan med den provocerande titeln ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Om jag inte minns fel handlade den om hur man skulle kunna vända dåliga barndomsupplevelser till något positivt längre fram i livet, men jag tror att för de flesta handlar det snarare om att lära sig uppnå varierande grad av acceptans. Försoning i vissa benådade fall, men för de flesta att helt enkelt lära sig leva med besvikelsen och smärtan.

Felicia Feldt är inte ute efter försoning i sin självbiografiska bok ”Felicia försvann”. Den är snarare en enda lång plädering för rätten att slippa försonas, rätten att få nära och leva ut hatet. Jo, för hat är vad det handlar om. Jag tror aldrig jag har läst en så oförsonlig barndomsskildring. Det finns inget som är konstruktivt i berättelsen; hennes motståndare förblir stum och orubblig. Dottern blir aldrig tagen på allvar.

Felicia Feldt växer upp med sin mamma i en familj med åtta syskon. Det har inte gjorts någon hemlighet av att den excentriska mamman är Anna Wahlgren, författare och en av landets mest kända barnpedagoger. Fortfarande för många en auktoritet och ett stöd när det gäller barnuppfostran. Har man fått barn i Sverige under de senaste trettio åren har man sannolikt också ett förhållande till Wahlgren.

Hur kommer dotterns bok att påverka hennes ställning? Blir författarens idéer ogiltiga om det visar sig att hon inte själv förmått att leva som hon lär?

För mamman som skildras är allt annat än ett ideal. Gravt alkoholiserad, irrationell, impulsiv och ofta aggressiv, ansvarslös och självisk. En ström av tvivelaktiga vänner väller in och ut i de många hemmen (familjen flyttar ideligen), några som förgriper sig sexuellt på barnen.

Vissa scener är förfärliga, andra höjer jag mindre på ögonbrynen inför. Är man som jag själv uppväxt på 70-talet inser man att en del också får tillskrivas tidsandan – 70-talet hade en mindre konventionell syn på familjeliv och barnuppfostran än den relativt strikta formel som råder idag.

Att Felicia Feldt har rätt till sin egen berättelse är självklart, men hon lyckas inte gestalta problematiken med någon form av nyanser. Modern framstår som helt endimensionell, och då blir det svårt att uppamma något verkligt intresse. Kanske blir det så när det inte finns någon kärlek – men all smärtan då? Den måste ju komma någonstans ifrån. Utan kärlek ingen smärta, men jag ser ingen kärlek någonstans i Feldts bok. Jag tänker på andra barndomsuppgörelser som kommit de senaste åren, av till exempel Åsa Linderborg och Nils Claesson. I deras böcker finns nyanserna, men också en annan berättelse som vill fram, ett större sammanhang. Feldts bok blir närmast klaustrofobisk i sin privata avskärmning.

Det fragmentariska formatet (korta stycken där dåtid varvas med nutid) bidrar också till att det är svårt att få grepp om berättelsen. Feldt skriver en säker och poetiskt laddad prosa, men helhetsintrycket blir fladdrigt och flyktigt. Inga ögonblick tillåts att utvecklas, läsningen blir ofta hängande i luften. Det gäller inte minst avsnitten om berättarens nutida liv, som också framstår som kaotiskt med trassliga kärleksrelationer, vårdnadstvister och en antydd psykisk sjukdom.

Jag blir inte klok på vad det här egentligen vill vara för bok. En roman är det inte, men inte heller en regelrätt självbiografi, då den innehåller rent fiktiva inslag, som moderns begravning. Alla namn är ändrade, men Anna Wahlgrens ansikte syns tydligt på omslaget, och författaren har själv talat ut om att det är henne boken handlar om.

”Felicia försvann” är en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta.

LÄS OCKSÅ: Anna Wahlgrens dotter berättar - Karin Thunbergs intervju med Felicia Feldt

LÄS OCKSÅ: Felicia Feldt till Skavlan

Felcia Feldt.