I Hannes Råstams första dokumentärfilm om Thomas Quick finns en sekvens där han intervjuar överåklagare Christer van der Kwast och pressar honom om uppgifter i Quick-utredningen. ”Du vet väldigt mycket, du”, säger van der Kwast, med rösten drypande av sarkasm. ”Ja”, svarar Råstam lugnt, utan att låta sig provoceras av härskartekniken. ”Jag vet väldigt mycket.”

Denna sekvens, som också finns återgiven i boken ”Fallet Thomas Quick”, är väldigt talande. Dels om arrogansen hos den krets som byggde upp myten om seriemördaren, dels om karaktären på Råstams reportage.

Det har ju inte precis saknats böcker om fallet Quick; på rak arm kan jag räkna upp ett halvdussin. Men precis som med stora delar av mediebevakningen och debatten har de alla präglats av en tydlig tillhörighet till ett läger. För eller emot. Troende eller skeptiker. Med en cementerad bild av Thomas Quick som antingen Sveriges värste seriemördare eller Sveriges störste mytoman.

Hannes Råstam, denne mästerligt metodiske grävande journalist som gick bort i cancer i januari, tillhörde inget läger när han påbörjade sitt arbete och sökte kontakt med Quick på Säter. Han var bara intresserad av det som gick att belägga med fakta – och den inställningen överger han aldrig, inte ens efter att Quick för honom tagit tillbaka alla sina erkännanden eller efter att han personligen blivit övertygad om de spektakulära bristerna i utredningen och rättsprocesserna.

Ett citat om arbetet med att bevisa hur Quick fått hjälp att forma en trovärdig berättelse om de olika mordfallen är talande: ”Även om jag själv tror på Sture, inser jag att jag återigen har stött på uppgifter som är så fantastiska att de helt saknar värde utan ytterligare belägg.”

Men beläggen kommer, ett efter ett, under de sju månader Råstam och hans researcher Jenny Küttim arbetar med de båda tv-dokumentärerna. De fortsätter sedan att fyllas på under arbetet med boken, som Filter-redaktören Mattias Göransson hjälpte till med att slutföra.

Resultatet är en minutiös dissekering av detta spektakulära rättsfall, där Råstam blottlägger häpnadsväckande polisiära och juridiska misstag, en cyniskt pillertrillande rättspsykiatrisk ”vård” och en besvärande ensidighet i den kriminaljournalistiska rapporteringen. Han gör det genom att läsa varje papper, jaga rätt på försvunna förhörshandlingar, intervjua berörda och granska varje minut av videodokumentation från vallningarna på brottsplatserna.

På så vis kan Råstam smula sönder fall efter fall – på samma sätt som tingsrätterna hade kunnat göra om de tagit del av mer av förundersökningsmaterialet, eller om det funnits någon försvarare som påtalat de uppenbara bristerna i bevisningen. Någon teknisk bevisning har ju aldrig funnits, men Råstam visar hur de sakuppgifter som Quick kommit med i sina erkännanden går att spåra till tidningsartiklar, information från förhörsledare eller vallningar där Quick mer eller mindre guidats mot rätt mål.

Om det hela inte vore så allvarligt och tragiskt skulle det nästan kunna beskrivas som en fars när han skildrar hur Quick lämnat helt felaktiga uppgifter – ”tretton fel på tipset”, ungefär – för att sedan med Quick-teamets benägna assistans ändra sina ”testhistorier” till något som stämmer med omständigheterna i de aktuella fallen.

Som journalistiskt testamente är det ett mästarprov. Men det lämnar också en bitter eftersmak. Det är många som kan klandras i fallet Quick – inte minst medierna. Men det var rättsstaten Sverige som ytterst skapade myten om Quick och såg till att han kunde dömas. Efter denna monumentala avklädning, där rättsstaten står helt naken, borde någon inom rättsväsendet vara beredd att utkräva ansvar för det.