Det behövs inte särskilt många ord för att uttrycka vad de flesta känner nu: förtvivlan, ilska och oro. De två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson döms alltså för terrorbrott. Åklagaren yrkar på 15 års fängelse. De döms för ett brott som de aldrig har begått. Deras försvar och förklaringar var tydliga och övertygande. De erkände att de tagit sig in i landet illegalt men kunde visa att de inte anslutit sig till någon terrorgrupp. Även domstolen tycktes – har vi varit naiva när vi hoppats att allt skulle gå väl? – ta hänsyn till åklagarens bristande bevis och försvarets argumentering, men den enda rimliga slutsatsen är att en juridisk process har kidnappats av politiken. De etiopiska makthavarna skulle statuera exempel – vilket de i flera fall också gjort mot inhemska journalister. Regimen tog med sig det lågintensiva kriget in i rättssalen.
Förtvivlan är det ord som är närmast till hands när jag tänker på de båda journalisterna och deras anhöriga. Det måste vara obeskrivligt tungt att gå tillbaka till det beryktade fängelset och veta att detta kan komma att vara verkligheten under 15 år framåt.
Vi som delar deras yrke, svenska politiker här hemma och i EU, stats- och utrikesministern, diplomater, vi måste fortsätta göra allt som står i vår makt för att få dem fria. Påtryckningar, sanktioner – medlen kan vara olika men det här fallet får inte dras i långbänk.
Ilskan riktar sig självfallet mot den etiopiska regimen som godtyckligt, och utan bevis, anklagar människor för terrorbrott. Den riktar sig mot en statsapparat som stampar på det fria ordet och visar förakt för fundamentala mänskliga rättigheter.
Oron gäller naturligtvis journalisters framtida möjligheter att beskriva och berätta om vad som pågår i det etiopiska samhället (och för den delen i andra samhällen) – oavsett om dessa kommer utifrån eller verkar inom landet. Yttrandefriheten är inte ett begrepp som bara lämpar sig för högtidstal utan den är ett handfast redskap för att säkra ett flöde av information och journalisters arbetsmöjligheter. Det mod Schibbye och Persson visat och de risker de tagit måste försvaras i det fria ordets namn.
När nu våra tankar går till Schibbye och Persson är det oundvikligt att också tänka på en annan svensk journalist, Dawit Isaak som sedan drygt tio år sitter fängslad i ett eritreanskt fängelse.
Det finns bara ett krav: de måste friges nu och få en möjlighet att återigen utöva sina yrken.
Rättsprocessen kidnappad
Kommentar Kaj Schueler
21 december 2011 kl 15:29, uppdaterad: 22 december 2011 kl 22:40
Det behövs inte särskilt många ord för att uttrycka vad de flesta känner nu: förtvivlan, ilska och oro. De två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson döms alltså för terrorbrott. Åklagaren yrkar på 15 års fängelse. De döms för ett brott som de aldrig har begått. Deras försvar och förklaringar var tydliga och övertygande. De erkände att de tagit sig in i landet illegalt men kunde visa att de inte anslutit sig till någon terrorgrupp. Även domstolen tycktes – har vi varit naiva när vi hoppats att allt skulle gå väl? – ta hänsyn till åklagarens bristande bevis och försvarets argumentering, men den enda rimliga slutsatsen är att en juridisk process har kidnappats av politiken. De etiopiska makthavarna skulle statuera exempel – vilket de i flera fall också gjort mot inhemska journalister. Regimen tog med sig det lågintensiva kriget in i rättssalen.
Förtvivlan är det ord som är närmast till hands när jag tänker på de båda journalisterna och deras anhöriga. Det måste vara obeskrivligt tungt att gå tillbaka till det beryktade fängelset och veta att detta kan komma att vara verkligheten under 15 år framåt.
Vi som delar deras yrke, svenska politiker här hemma och i EU, stats- och utrikesministern, diplomater, vi måste fortsätta göra allt som står i vår makt för att få dem fria. Påtryckningar, sanktioner – medlen kan vara olika men det här fallet får inte dras i långbänk.
Ilskan riktar sig självfallet mot den etiopiska regimen som godtyckligt, och utan bevis, anklagar människor för terrorbrott. Den riktar sig mot en statsapparat som stampar på det fria ordet och visar förakt för fundamentala mänskliga rättigheter.
Oron gäller naturligtvis journalisters framtida möjligheter att beskriva och berätta om vad som pågår i det etiopiska samhället (och för den delen i andra samhällen) – oavsett om dessa kommer utifrån eller verkar inom landet. Yttrandefriheten är inte ett begrepp som bara lämpar sig för högtidstal utan den är ett handfast redskap för att säkra ett flöde av information och journalisters arbetsmöjligheter. Det mod Schibbye och Persson visat och de risker de tagit måste försvaras i det fria ordets namn.
När nu våra tankar går till Schibbye och Persson är det oundvikligt att också tänka på en annan svensk journalist, Dawit Isaak som sedan drygt tio år sitter fängslad i ett eritreanskt fängelse.
Det finns bara ett krav: de måste friges nu och få en möjlighet att återigen utöva sina yrken.
Mer i ämnet
-
Svenska journalister stornyhet i Etiopien
-
”Som en dålig politisk fars”
-
Bildt: Vi är beredda att göra allt vi kan
-
Vän och kollega: ”Känner mig alldeles tom”
-
”Vi har gjort ett tydligt uttalande”
-
Reinfeldt: Vi kontaktar Etiopien
Visa fler artiklar i ämnetKaj Schueler
08-13 51 11 kaj.schueler@svd.se
Fler artiklar av skribenten
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se