När Europa i sin litteratur skall försöka förstå sitt koloniala förflutna tycks apan vara en privilegierad figur och tolkningsnyckel. Apan står som en medierande länk mellan Vi och de Andra, mellan civilisation och barbari, mellan vit och svart och mellan människa och djur. Det säger sig självt att det är ett högt spel med många falluckor. I kolonialistisk och rasistisk retorik har ju svarta människor med en seglivad tankefigur jämförts med just apan: med det djuriska, vilda och oförnuftiga. Kan denna symbol vändas mot sig själv och laddas med kritiska kvaliteter? I Norden har bland andra så vitt skilda författare som Karen Blixen ( ”Apan”), Carl-Henning Wijkmark ( ”Dressinen”) och Peter Høeg (”Kvinnan och apan”) försökt.
Också i Henning Mankells nya roman ”Minnet av en smutsig ängel” får en apa fungera som raspig spegel och prövosten för frågan om vad som krävs för att få kallas en människa. Apan, som heter Carlos, uppvisar många människoliknande drag. Han kan runt sekelskiftet 1900 ses med en cigarr i handen, iklädd vit serveringsjacka, på den lukrativa bordell i Portugisiska Östafrika som romanens huvudperson av en slump blivit ägare till. Apan är ett pikant inslag, såklart – men får också andra, långt mer betydelsemättade funktioner.
Bordellens ägare är en kvinna med svenskt namn: Hanna Lundmark, bördig från Funäsdalen. Hon hade mönstrat på som kock på ett svenskt fartyg med destination Australien, men smitit i land när fartyget ankrat i den portugisiska kolonins huvudstad Lourenço Marques, svårt sjuk och tyngd av sorg efter makens hastiga bortgång. Hon tar sin tillflykt till vad hon tror är ett vanligt hotell. Där blir hon ompysslad av de många svarta tjänsteflickorna och får hjälp att tillfriskna.
Flickorna visar sig vara prostituerade och hotellet en bordell. Ägaren, som är rasist men ändå förhållandevis mänsklig, börjar uppvakta Hanna och snart är de gifta. Men Hanna blir lika snart änka igen – och bordellens föreståndarinna. Att denna osannolika historia visar sig vara byggd på verkliga händelser förminskar inte precis berättelsens fascinationskraft.
Hanna har länge lättare att anknyta känslomässigt till apan än till sina ”glädjeflickor”. Deras tankar, drömmar och trosföreställningar framstår som kompakt obegripliga, som det radikalt Andra. Apan är åtminstone halvmänsklig. Men gradvis sker en förskjutning. Hanna bevittnar kolonialmaktens brutala fysiska och verbala våld, representerat såväl av bordellens vita kunder som av ordningsmakten (två kategorier som inte sällan sammanfaller). Ett slags uppvaknande äger rum, men Hannas försök att närma sig de svarta med större inlevelse och sympati får inget gensvar. När hon tar parti för en svart kvinna som slagit ihjäl sin vite man i ett svartsjukedrama börjar också det vita etablissemanget vända henne ryggen.
Mankells roman bjuder på spännande och tankeväckande läsning. Miljöskildringarna imponerar och personteckningen är övertygande. Man kan möjligen störas av vissa övertydligt symbolladdade namn. Det förtar dock inte helhetsintrycket av en mycket välskriven och uppfordrande roman. Mankell gestaltar skickligt hur både herren och slaven är insnärjda i en järnbur av ömsesidig rädsla. Men han visar också att gränserna mellan Vi och de Andra trots allt kan utmanas, också när oddsen ser som mest hopplösa ut.
