Hur ser det ut inuti huvudet på en människa som är beredd att utföra ett självmordsattentat? Är det alls möjligt för en hyfsat rationellt tänkande individ med lagom västerländska värderingar att förstå den komplexa blandning av psykologiska, ideologiska och religiösa drivkrafter som ligger bakom en sådan handling? Spontant vill man svara nej, men med lite fantasi finns det ju inga gränser för vad man kan leva sig in i. Och i sin nya roman, Terrorist, gör John Updike ett intressant försök att tränga in under huden på en 18-årig pojke som trimmas till att i Allahs namn spränga sig själv och andra i luften.
Terrordåden den 11 september 2001 har satt spår i en hel rad amerikanska romaner, men såvitt jag vet är Updike rätt ensam om att välja en islamistisk terrorist som huvudperson. Till råga på allt en sympatisk, för att inte säga rar terrorist. Som upplagt för en både utmanande och tänkvärd berättelse alltså. Ledsamt nog blir det varken det ena eller
det andra.
Ahmad Ashmawy Mulloy går sista året i high school i en avdankad industristad i New Jersey. Hans mor är irländska till börden, hans far en egyptier som lämnade familjen när Ahmad var tre år. Man förstår hur Updike har tänkt: avsaknad av manlig förebild = lättpåverkad yngling. I elvaårsåldern konverterar Ahmad till islam och när vi möter honom har han under sju års tid studerat Koranen hos en lokal imam med dubiös ideologi. Pojken har fallenhet för högre studier, men bestämmer sig ändå (påhejad av imamen) för att utbilda sig till långtradarchaufför, till sin studievägledares förtvivlan. Denne heter Jack Levy, är en deprimerad jude i 60-årsåldern som invecklar sig i ett utomäktenskapligt förhållande med Ahmads mor. När Ahmad börjar arbeta för en möbelfirma ägd av några libaneser dras han snart in i en infernalisk plan, som otroligt nog ingen annan än Levy kommer att kunna stoppa.
Romanens största problem är Ahmad. Han är född och uppvuxen i USA, men Updike får honom att låta som en islamistisk
papegoja som lärt sig engelska först som vuxen. Det går inte att tro på honom, han känns inte äkta. Att han inte kommer att genomföra sitt uppdrag står klart mycket tidigt - han är helt enkelt för godhjärtad. Han tycker synd om människorna som hoppade från tvillingtornen, ömmar för insekter och känner rentav medlidande med en övergiven gräsplätt.

En av de starkaste och mest uppfordrande scenerna är när Ahmad försöker hjälpa en skalbagge som hamnat på rygg på den stekheta asfalten. Där glimmar det plötsligt till, och den religiösa och etiska diskussion som Updike försöker föra romanen igenom får oväntat liv. I övrigt blir det mest ett tradigt tuggande, samt ett tröttsamt redovisande av allt författaren lärt sig om Koranen och islam. Den kristne Updike kan heller inte låta bli att flika in en scen från en kyrka där en svart gospelkör får den religiösa tron att svänga och gripa tag, till och med i Ahmad, som gått dit för att höra sin skolkamrat sjunga. Kristendomen är lika med liv och värme, tycks
budskapet lyda, medan islam är - döden.

Desillusionerade Levy är romanens mest fullödigt tecknade person och den som får formulera vad jag förmodar är författarens egen vantrivsel i samtiden - nästan som ett slags eko av Ahmads mer extrema förkastande av den amerikanska kulturen. De övriga personerna är snarast klichéer. Som Jacks hustru Beth, vars enda personlighetsdrag är att vara fet och loj, och som äter kakor dagarna i ända och tittar på usla tv-såpor. Updike vältrar sig i föraktfulla beskrivningar av hur Beth rullar ur fåtöljen, snarkar på nätterna och vaggar sig fram mellan tv:n och kylskåpet. Och älskarinnan - irländska och konstnär och därmed självklart utlevande och bohemisk.
För att knyta ihop sin historia blir John Updike tvungen att använda sig av en rad osannolika sammanträffanden. Som att låta Beths syster arbeta nära regeringen. (Hon skildras för övrigt som en snipig nucka - att säga att Updike i denna roman uppvisar misogyna tendenser är att uttrycka sig rätt milt.) Genom henne får
Jack Levy veta att terrorister planerar att spränga en bomb i Lincoln Tunnel mellan New Jersey och New York, och att möbelfirman är inblandad. Jack lyckas ställa sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt när Ahmad kommer körande, och pojken släpper obegripligt nog in honom i förarhytten, där de båda för ett häpnadsväckande avslappnat samtal om allt från baseboll till religion.

”Terrorist” kan inte betecknas som något annat än ett misslyckande. Att språket bitvis är inspirerat och vackert hjälper föga mot bristerna i innehåll och gestaltning. Romanen lyckas heller inte förklara någonting av det den ger sig ut för att förklara. Och värst av allt: den är tråkig.