Glömskan är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är den en förutsättning för att vi ska kunna gå vidare med våra liv utan att ständigt älta gamla och i det långa loppet obetydliga oförrätter och motgångar; å andra sidan orsakar den, i storskalig form, kunskapsluckor som i sin tur leder till en helt förvanskad föreställning av såväl historien som nuläget.
Det senare slaget av glömska är, menar den mångfaldigt prisbelönade filmskaparen Émir Kusturica, ett effektivt instrument för välorganiserade särintressen att sälja in perversa ideologier. Man sväljer lydigt den propaganda som förkunnas eftersom man helt enkelt inte begriper bättre.
Kusturica har ett talande exempel på historieförfalskning medelst glömska: Stalins och Sovjetunionens avgörande insats i kampen mot nazismen. Den är, menar han, sopad under mattan med glömskans kvast. Idag tror folk att det var USA som mer eller mindre på egen hand befriade Europa. Och kanske är det på det viset.
Men vad Kusturica själv väljer att glömma i sin framställning är Molotovs pakt med von Ribbentrop, den ryska invasionen av Baltikum och Polen, och massakern i Katyn. Liksom nästan ett halvsekel av kommunistiskt förtryck i östra Europa. Även glömskebekämpningen är ett tveeggat svärd, en process svår att styra för bekämpningsmannen, som själv får förlita sig till vida spridd okunskap om syftet är grumligt.
Hur mycket är det lämpligt att minnas? Vilka är urvalsprinciperna? Kusturica föredrar att problematisera saker och ting lagom mycket i memoarboken ”Döden är ett obekräftat rykte”, en spretig och rapsodisk scrapbook fylld av anekdoter och politiska resonemang. Den angivna avsikten är att helt enkelt efterlämna ett dokument över livet, så att eftervärlden minns ungefär rätt saker om honom, samt att bekämpa det han kallar ”den liberala kapitalismens trumslagare”, en ond kraft som vill utplåna östeuropéernas historia för att ersätta den med Coca-Cola och digital teknologi. Att en Iphone får människorna att glömma, är för Kusturica en självklarhet som inte tarvar någon närmare förklaring.
Med värme och kärlek berättar han om föräldrar och barndomskamrater i den mustigt multietniska idyll som är Sarajevo före den jugoslaviska federationens sammanbrott. Här växer den unge Émir upp som enda barnet till Murat och Senka, två sekulariserade muslimer i en miljö där sådant inte var en fråga om liv och död. Han börjar i skolan, han förälskar sig, han idrottar i skor så stora att den ena rymmer en liten mus, som bökar omkring i fotvalvet under hans löprunda.
I det gamla Jugoslavien är allt visserligen politiserat, men på ett gemytligt sätt. Man grumsar om Tito, men dennes allvarligaste försyndelse tycks vara den omanliga omsvängningen visavi Moskva. En ny konstitution ger 1974 Kroatien ett större mått av självständighet, och därefter blir allt bara sämre. Kusturica flyttar till Prag för att studera regi, för att sedan aldrig mer bo i hemstaden.
Somliga anekdoter är underhållande, som den om hur registudenten Émir ideligen somnar under visningar av Fellinis ”Amarcord”. Men det är egendomligt hur ovillig Kusturica är att berätta om just film. Jo, han framhåller sina fina utmärkelser och droppar gärna namn som Johnny Depp och Milos Forman. Men om den konstart han gjort till sin har han försvinnande litet att meddela memoarläsaren.
Sanningen är ju den, att Kusturica är en mindre betydande filmare, en Fellinilärjunge som har fastnat i det tokroliga folklustspelets mekaniska manér. Som memoarförfattare uppvisar han ett mer behärskat temperament. Och det politiska är begripligt – författaren förkastar alla former av nationalism – om än inte alltid glasklart. Men prosan är ofta osnyggt knagglig, vilket kan sammanhänga med att den är översatt i två led, från serbiska via franska. Såhär kan det låta: ”Slutet på mitt liv i familjens sköte blev verklighet för min mor, som ett smärtsamt slag av ödet. Emellertid var det övertygelsen att, om man ska lyckas i livet går vägen genom skolan, som bar henne genom vardagen, även om hon tvivlade på att hon kunde stå ut med att jag skulle vara så långt borta.” En redaktör kunde åtminstone ha ordnat till konstruktionen ju/desto, som får utstå upprepad misshandel.
