Jonas Andersson coh Deysi gifter sig i fängelset
Svenskar som avtjänar kortare eller längre fängelsestraff i andra länder bildar nästan en egen fackboksgenre. Rickard Flinga berättar i ”Iskallt och stenhårt” (2005) om sin fängelsevistelse i Texas. Annika Östberg berättar för Katarina Swanberg om sin likaledes amerikanska fängelsevistelse i ”Sorgfågel” (1999). Och nu El Choco av Markus Lutteman, som berättar om delar av det bolivianska fängelsesystemet samtidigt som han skissar en bild av Sydamerikas fattigaste land, ibland med historiska tillbakablickar.
Markus Lutteman, tidigare reporter på SvD, var ryggsäcksluffare i Bolivia när han i huvudstaden La Paz fick höra talas om en svensk fånge på det ökända fängelset San Pedro. Han tyckte kanske i förstone att svensken – som avtjänade sitt straff för knarksmuggling – gott kunde stå sitt kast, men när Lutteman besökte Jonas Andersson i fängelset och började ana sig till förhållandena där, bestämde han sig för att berätta svenskens historia.
El penal de San Pedro är en korrektionsanstalt som är en spegelbild av det genomkorrumperade bolivianska samhället och som får amerikanska (erkänt tuffa) fängelser att framstå som söndagsskolor. I ett amerikanskt fängelse är man i alla fall garanterad tak över huvudet och mat, på San Pedro finns inga sådana garantier, det är helt och hållet pengarna som styr. Jonas Andersson blir vän med en turkisk knarksmugglare som kallar sig Amir som vid ett tillfälle läxar upp Jonas när han gnäller över förhållandena. Amir menar att Jonas har det bra, det finns ett konsulat som skickar honom pengar till mat och uppehälle, hans föräldrar skickar honom pengar; många på San Pedro har ingenting av detta.
I två- eller flerrumslägenheter på lyxavdelningen La Posta på San Pedro – där Jonas i kraft av sina pengar har hyrt in sig – sitter knarkbaronerna som fortfarande styr över sina knarkimperier, medan fattiga fångar, inte sällan bolivianska indianer, lever i trånga cementceller på de sämsta avdelningarna.
Allt kan köpas för pengar, strafftid, bekvämlighet, inflytande. Och allt detta emanerar ur ett samhällssystem där kokainet är motorn och där presidentkandidater går till val på sitt försvar för odlingen av kokaplantan och inte sällan äger sådana odlingar själva. Kokaplantan framstår som landets enda naturtillgång, men det gör inte befolkningen mindre fattig.
I fängelset är de intagna inte inlåsta i sina celler; vakterna lägger sig inte i deras förehavanden utan kan lugnt stå en bit ifrån och titta på när fångar blir ihjälslagna av andra fångar. Innan Jonas Andersson gör misstaget att försöka smuggla kokain till Sverige, för att bli kvitt skulder till olika långivare, har han träffat en boliviansk kvinna vid namn Deysi; hon blir Jonas räddning. Hon söker upp honom och får bo tillsammans med honom. De gifter sig i fängelset, får två barn tillsammans och Jonas har på ett tidigt stadium bestämt sig för att hålla sig drogfri.
Luttemans koncept fungerar: han varvar intervjuer med Jonas Andersson och andra till honom närstående med en beskrivning av den politiska utvecklingen i Bolivia. Det har blivit en rappt berättad historia, ibland journalistiskt slängig men framför allt effektiv och innehållsdiger.
Efter tre och ett halvt år – knappt halva strafftiden – blir Jonas Andersson villkorligt frigiven. Men dessförinnan måste många befattningshavare smörjas med mutor, och jag tänker på den fattige bolivianske bonden som dömdes till åtta år för att ha stulit en kyckling på marknaden till sina hungriga barn, och som sannolikt får sitta tiden ut eftersom han inte har några pengar.
