Känsloladdad prosa, mänskliga tragedier och tron på kärlekens inneboende kraft - Björn Ranelid är tillbaka med en ny roman. I Hjärtat som vapen får vi följa ett antal människoöden i Kalifornien och de händelser som präglar deras liv.
I romanens början utvandrar Ruben och Alice till Amerika och sällar sig till den skara som runt det förra sekelskiftet drömde om ett nytt och bättre liv. De korsar den amerikanska kontinenten och hamnar till slut vid den kaliforniska kusten. Där föds efter lång väntan tre barn och dottern Julia blir det nav kring vilket romanen kretsar.
Redan i romanens inledning, som ställer sig utanför den i övrigt kronologiskt berättade historien, förstår läsaren att det är något alldeles speciellt med Julia. Ranelid beskriver henne som en ”underjordisk sommar som aldrig dör” och en ”tro högre än livet”. Inledningen tar form av en trosbekännelse där tonfallet nästan kan liknas vid en väckelsepredikans.
Flera av de
ibland kryptiska formuleringarna förklarar sig delvis allt eftersom läsaren tar sig vidare in i romanen, men jag kan inte låta bli att undra över hur strategiskt riktigt ur berättarsynpunkt det är att börja en roman med en poetisk sammanfattning av huvudpersonen som ibland tangerar det obegripliga.
Julia växer upp i en liten by vid kusten där invånarna lever ett oantastligt och redbart liv men där intolerans och hyckleri frodas under ytan. När människan inte älskar sin nästa som hon bör leder det förstås till lidande för samhällets svaga och utsatta. En av dessa är Simon, idiotförklarad av byn, men Julia ser hans gränslösa förmåga till kärlek. Hans självmord är en av de händelser som kommer att prägla Julias liv.

Kärleken, och bristen på densamma, är bokens bärande tema. Ranelid skapar genom Julia ett slags idealmänniska som låter sina handlingar och sin moraluppfattning helt och hållet färgas av kärleksbudet. Skildringen av Julia som ett slags kärlekens essens i människotappning har ofta både bärkraft
och poetiskt djup men ibland känns hon lika mycket programförklaring som sammansatt människa. Hon blir en representant för alla de människor som älskar på det rätta sättet och som Ranelid beskriver som soldater: ”De älskande på jorden bildade en egen armé och de bar inga andra vapen än sina hjärtan.”
På den lilla badort dit Julia flyttar för att börja arbeta återfinns flera av dessa människor vars enda vapen är hjärtat. En av dem är Bill, son till traktens svårt alkoholiserade målare vars kärlek till fadern blir en symbolberättelse om barnets gränslösa kärlek även till den ständigt svikande föräldern.

Jag ställer mig dock mycket tveksam till Ranelids rosafärgade slutsats om hur Bills svårigheter nödvändigtvis skall göra honom till en bättre människa. I en scen på stranden betraktar Julia på avstånd hur Bill delar sina bakelser med den berusade fadern, för att sedan försöka hjälpa honom på fötter: ”Julia hade kunnat gå dit för att hjälpa till, men hon tänkte att det var bättre att sonen själv tog hand
om fadern. Därigenom skulle han växa och bli stark och klok.”

Den svarte fönsterputsaren Marlon blir ett offer för människans förmåga att döma och stöta ut. Där Ranelids förra roman ”Lustmördarna” har en sjuårig flicka som offer för sexuella övergrepp och mord blir det i denna bok en omvänd situation då en sjuårig flicka blir den som utsätter Marlon för grundlösa anklagelser om sexuella trakasserier, därigenom berövande honom anseende, fotfäste och i överförd bemärkelse själva livet.
När Ranelid envist och känsloladdat målar upp bilder av kärlek, sanning och rättfärdighet som motståndsmedel mot maktbegär och kärlekslöshet går det inte att tvivla på att han av hjärtat menar det han skriver. Detta medför tyvärr inte automatiskt att prosan blir lika fulländad som hans övertygelse. Där texten på flera ställen får lyskraft och djup blir den på andra ställen överlastad och onödigt upprepande. Ibland går den också en balansgång farligt nära det platta och klichétyngda.
Men på vilja kommer man långt och även
om jag inte tycker att ”Hjärtat som vapen” når ända fram så finns det stycken, framför allt i bokens sista del, där språk och berättelse smälter samman till en perfekt enhet som träffar precis rätt.