I sina tidiga romaner förhöll sig Björn Ranelid till språket som en frijazzmusiker till de musikaliska formelementen. Likt frijazzens pionjärer vände och vred Ranelid på uttrycksformens allra minsta beståndsdelar. Han sökte sig bortom givna mönster och föreskrifter, bortom konventioner och invanda betydelser.

Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideolo­giers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen. Med Ahlin har Ranelid alltid sjungit för de dömda.

Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt ­kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.

I det läget hade också hans ­mödosamma ­nedbrytningsarbete banat väg för ett språkflöde, som även det saknar motsvarighet i den samtida svenskspråkiga romanen. Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”

Med den meningen inleder ­Ranelid sin nya roman Ansikte av eld. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke. Saskia, som kvinnan heter, fick redan av sin mor höra att hon var vanskapt.

Märket kommer även att spegla ett inre trauma, liksom de yttre förkastelsedomar som drabbar Saskia i tonåren. Hon blir, kort sagt, en förslagen narkoman och prostituerad, som lämnar bort det barn hon föder vid 14 års ­ålder. Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ”världens minsta armé” med Ranelids ord.

I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd ­Picasso-tavla) och de vackraste mattor. Greta Anker är en livsnjutare. Hon tar långa varmbad till ackompanjemang av Bach och Mozart, inget fjantigt duschande där inte. Hon avrundar sina måltider med musik, litterära diskussioner och en cigarill.

Greta Anker är en typiskt ranelidsk ges­talt. Som sådan är hon också en rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla ­(Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ”på”, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade honom, trots att han med närmast nazistisk noggrannhet dömde deras hjärnskadade son. På sin ålders höst umgås Greta Anker följaktligen helst med de utslagna. Hon drivs av idealitet och njutning, en kombination som är självklar i Ranelids universum.

Greta och Saskia blir de innerligaste av vänner, till förtrytelse både för Saskias chefer och för de efterlevande till Gretas make (han lämnade en familj för henne) som slår vakt om ett arv som de varken har juridisk eller moralisk rätt till. Inför varandra vågar Saskia och Greta också tala om de hemligheter de tidigare ruvat på.

Vi känner igen Ranelids teman: kärlek, godhet, den rebel­liska inställningen hos de männi­skor som ställer sig i medveten opposition mot samhällets hierarkier och materialism.

Med det språkliga flödet och sin suveräna förmåga att hela tiden ge ny gestalt åt sina återkommande teman för Ranelid numera snarare tankarna till jazzens modernism. Han har skapat sitt eget språk baserat på struktur­element som fortfarande provocerar dem som ställer mer traditionella krav på gestaltning och psykologi. Likt en skicklig improvisatör varierar han sina teman med små, knappt märkbara förändringar. Formuleringar återkommer, fraser bäddas in i nya former. Hans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner.

Likt en skicklig improvisatör vårdar sig Ranelid också om dissonanserna. När han sätter in ett bindestreck i Per Albin Hanssons namn eller när han skriver att Greta Ankers make ogillade att Eichmann och Heydrich ställdes inför rätta i Nürnberg, markerar de skenbara misstagen just en dissonans, en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart. ­Eller har han slarvat?

Björn Ranelids romaner refererar inte enbart till sitt eget text­universum, de har också en riktning utåt. Hans gestalter negerar rådande samhällsanda. Saskia är en hyllning till de underbetalda kvinnor i den offentliga sektorn som kämpar för att hålla omsorgen på en anständig nivå.

Greta förhåller sig medvetet kritisk till allt i tidens politik, och när Ranelid redan på romanens andra sida, apropå attraktionen Fritt fall på Gröna Lund, skriver att ”finansherrarna har ett eget nöjesfält och Fritt fall”, går hans ord rakt in i dagens finanskris, en kris som på sin höjd var ett rykte när romanen lämnades till trycket.

När vi dessutom, mig veterligen för första gången, har en regering som öppet visar förakt för svaghet är det tid att sjunga för de dömda. Det gör Ranelid med större kraft och värdighet än någon annan i dagens svenska romankonst.