Omslaget till Björn Ranelids nya roman är svårsmält. På framsidan står en yppigt välformad naken kvinna, vällustigt bakåtböjd i ett lite drömskt blåaktigt ljus. Ansiktet är dolt av skugga, men brösten och könet är starkt upplysta. På baksidan sitter författaren i ett klippigt landskap med det blåa havet bakom sig. Om bilden av kvinnan på framsidan är mytologiserad, så är författarbilden det i allra högsta grad också. Likt ett slags litteraturens Julio Iglesias förkroppsligar Björn Ranelid på bilden den vulgärromantiska mytbilden av den själfulle författaren. Inte många andra svenska författare skulle välja att porträtteras så här ogenerat.
Så är också Björn Ranelid en person som väcker starka känslor, både genom sin framtoning och genom det sätt han skriver på. Få samtida författare har utsatts för så många aggressiva påhopp, men han tillhör samtidigt den grupp svenska författare som verkligen är älskade och respekterade. I
sitt författarskap räds han aldrig att balansera på den hårfina gränsen mellan det som är stort och det som bara är storvulet.
Och oavsett om man anser att han når rakt in i det väsentligas innersta kärna, eller avfärdar honom som rätt och slätt pompös, kan man aldrig beskylla Björn Ranelid för att inte ta risker.
Kvinnan är första könet heter den nya boken, och den är både precis vad man förväntar sig och ändå inte alls. Här skildras kvinnan dels i enlighet med omslagsbilden som en sexualiserad pojkdrömsmyt, men faktiskt också som människa. Och medan mytdelen tar oss till platser där scenariot är igenkännligt till utnötningens gräns, finns i berättelsen om människan sådant som både förvånar och intresserar.
Berättelsen kretsar kring två tvillingsystrar, Greta och Anna Ribe. Den utger sig för vara starkt verklighetsbaserad, vilket den kanske också är. Författaren/berättaren lär känna den ena systern, Anna, på 60-talet när han själv är 16 och hon några och fyrtio. Hon inviger honom i den vuxna
sexualitetens sinnliga fröjder. Hon är vacker och ohämmad (rödhårig) med ett sunt förnuft och ett mycket gott hjärta, och en mer febrigt pojkdrömsaktig kvinnoskildring har man knappast tagit del av sedan Federico Fellini gick i graven.
Senare i livet återser han Anna och hennes syster. Systrarna är gamla, Anna är döende och de ger författaren uppdraget att skriva deras historia utifrån egna berättelser och dagboksmaterial. Båda systrarna har varit lärare i sitt yrkesverksamma liv, Anna på lågstadienivå och Greta på den tidens motsvarighet till gymnasiet.
De har viktiga bekännelser de vill göra, och i dessa speglas den utsaga som jag ser som ett av bokens främsta teman. I all enkelhet: det finns inget entydigt sätt att moraliskt bedöma en handling. Några av de handlingar som systrarna har begått må vara felaktiga, brottsliga rentav, men det finns alltid en annan infallsvinkel.
Så ställs också naturvetenskapen med sina exakta sanningar mot humanismen gång på gång i boken. Svensklärarinnan Greta blir
trakasserad av några elever som föraktar och förkastar allt vad humaniora heter, och även Anna faller på sitt sätt offer för dogmatiskt tänkande och trångsynthet. Den rigida naturvetenskapliga världsbilden blir i flera skepnader synonym med ren ondska, och det som besegrar den gång på gång är de båda kvinnornas godhet och förmåga till kärlek.
Det är mycket Ranelidskt, det är det stora godhetsprojektet som än en gång skall trumfas in. Det är en värld där ordet fortfarande är viktigare än allt annat och där kärleken segrar, och oavsett om man står ut med det eller inte så finns det en otvivelaktig ärlighet i det.
Personligen har jag svårt att se romanens mytologiserade kvinnobild där godheten föds ur det stora världsalltets kvinnliga livmoder som mycket annat än schablonmässig, och ur feministisk synvinkel är den direkt provocerande.
Men Ranelids systrar har jag svårt att släppa. I berättelsen om dem finner jag ömhet, förnuft och civilkurage - högst mänskliga egenskaper som sträcker sig långt bortom
könets begränsande sfär.
