Ecuador, ett land man tämligen sällan hör talas om, får kontur och färg i Oscar Garcías novellsamling ”I skuggan av ekvatorn”. García är född i El Salvador, svensk sedan 1980-talet, universitetslärare, skriver på spanska. En vistelse i Ecuador 2000–01 bidrog till dessa berättelser där människors villkor för att överleva, bevara sin värdighet och undersöka sitt kulturella arv granskas med en fin mix av distans och inkännande och i säker översättning av Kerstin Jonsson.
Raffinerade litterära grepp eller språklig esprit är inte Garcías område; som berättare är han okomplicerad och emellanåt en aning statisk. Det han berättar om är däremot inga enkla ting. Den första novellen, ”Miraklet i San Lorenzo”, som upptar mer än halva boken, är ett slags socialt kollage av afroecuadorianerna i en by regeringen i Quito sällan ägnar en tanke. För närvarande är där ovanligt hett – och tomt i vattenledningarna. Texten klipper på närmast filmiskt vis mellan en rad människor som är upptagna med sitt och ändå delaktiga i samma virvel av hopp och hopplöshet: en tysk journalist ska skriva ett reportage om den colombianska gerillan, en skogvaktare och en magister försöker freda ett reservat av skog, en grupp kvinnor bedriver folkbildning bland afroecuadorianerna.
Den här novellen är givande inte bara för att den trovärdigt skildrar mönster från en avlägsen kultur, utan också därför att man inte riktigt vet vad som är dess centrum. Minnesmässan för en nyligen avliden legendarisk marimbaspelare pågår bokstavligt talat bredvid det erotiska spelet mellan några ungdomar på en festivalrepetition. Katolskt danad folktro samsas med en relativ öppenhet för förändringar.
De fyra andra novellerna kunde med fördel ha byggts ut, både invändigt och på bredden, men fungerar ändå som pusselbitar i Garcías försök att få syn på ett motsägelserikt och gåtfullt land. ”Under tiden, i Spanien” skildrar en kvinna som likt så många andra fattiga sydamerikaner rest till Europa för att arbeta och kunna skicka hem pengar till släkten. I Madrid står hon lågt i rang men har nu, efter år av förnedring och ovisshet, ändå funnit en något drägligare tillvaro i receptionen till ett sjabbigt hotell. Och där jobbar en marockanska som har ännu lägre status.
En helt annan bild av utsatthet möter i ”Kanoten”, som redogör för det underliga mötet mellan en indianfamilj på väg till sin odlingslott i djungeln och en parlamentsledamot som rymt från sina kidnappare.
Indianernas levnadsförhållanden ges ytterligare bakgrund i bokens avslutande, brutala men lidelsefritt återgivna historia, där García slår en båge från kolonialismens grymheter till samtiden.
För så angelägna ämnen kan man som sagt ibland sakna det litterära lyftet, en mer reflekterande hållning, men Garcías vilja att ge röst åt människor som knappast har någon gör ändå den här boken viktig.
