Genom de tre krigen mot Karthago förvandlades en bipolär världsordning till en unipolär. Efter Karthagos förstörelse 146 fKr skulle det i fortsättningen och för mer än ett halvt årtusende framåt bara finnas en supermakt – Rom.
Det mest berömda av dessa ”puniska” (eller karthagiska) krig var det andra (218–201 fKr), det mot Hannibal. Rom hade genom tiderna många fiender, Pyrrhus, Mithridatus, Arminius, Zenobia. Men Hannibal var den mest formidable. Genom att anfalla romarna på deras egen terräng, Italien, genom att stå utanför själva Roms portar, genom att besegra alla deras fältherrar på öppna fältet så att de till slut inte vågade möta honom utan hänvisades till neslig gerillataktik, förödmjukade han Rom.
Hannibal blev ensam om att framgångsrikt i slag efter slag trotsa antikens mest fruktansvärda krigsmaskin, den romerska. Det är inte förvånande att han i romersk historieskrivning omges av en aura av skräck och motvillig beundran.
Några av de stora kanonerna bland Roms historiker har skrivit om de puniska krigen. Det gäller Polybios, som var vän med Karthagos slutgiltige besegrare, Scipio den yngre. Det gäller Livius, verksam på Augustus tid, som skrev på latin och vars skildring av Hannibals person förr i världen var känd för varje skolpojke.
Mindre berömd än dessa är Appianus, vars verk om Karthagokrigen nu överflyttats till svenska av Ingemar Lagerström. Appianus (eller Appianos), född i det lärda Alexandria omkring år 95 eKr, torde ha författat sitt arbete under kejsar Antoninus Pius tid (138–161).
Appianus skrev liksom Polybios på grekiska. Han ägde varken dennes filosofiska intresse eller Livius talang som berättare. Men hans skildring utmärker sig för åskådlighet och saklighet. Vad gäller det tredje kriget, som slutade med Karthagos förstörelse, har hans framställning större utförlighet än andras.
Ingemar Lagerström har tidigare lagt fram kritikerrosade svenska versioner av bland andra Suetonius, Arrianos och Plutarchos. Hans översättning av Appianus är lättflytande och lättläst. Dess informativa värde förstärks genom utförliga inledningar, kommentarer och ordförklaringar.
Appianus skriver om de puniska krigen ett kvarts årtusende efter de händelser han skildrar. Vi får anta att han hämtat sina uppgifter från andra, tidigare historiker. Eftersom dessas verk i stor utsträckning gått förlorade innehåller hans verk ändå en hel del unikt material.
Många av de kända berättelserna om Hannibal finns med. Hur han svär inför sin fader att aldrig uppge försöken att utkräva hämnd av Rom. Hur han marscherar över Alperna och spränger sig väg efter att ha gjort klipporna möra med eldar, vatten och ättika. Hur han för med sina stridselefanter genom passen och kylan. Hur han slår romarna och uppviglar deras bundsförvanter. Hur de lider sitt stora nederlag vid Cannae, ett slag som ivrigt studerades som en förebild vid de europeiska militärakademierna ännu årtiondena före första världskriget. Hur sedan panik bröt ut i Rom:
”När budet om nederlaget nått Rom gick folket omkring på gatorna och grät över sina döda anhöriga och vänner, ropade ut deras namn och beklagade sitt eget öde, eftersom de själva snart skulle bli fiendens byte.”
Appianus följer Hannibal fram till nederlaget vid Zama mot den äldre Scipio och hans senare död för egen hand.
Att Hannibal var listig och grym framhålls. Appianus perspektiv är den romerske patriotens. Motståndarens format blir likväl tydligt. Rom kunde prisa sig lyckligt när det till slut räddades. Ännu flera hundra år senare ville bildade romare uppenbarligen gärna läsa om hur det gått till. Hos Appianus kunde de då finna en rak och chosefri framställning av den saken.
Givetvis var de puniska krigen avgörande för västerlandets öde i samma mening som de tidigare krigen mellan greker och perser varit det. Vad en karthagisk seger skulle ha betytt har vi emellertid föga kunskap om. Att Karthagos välde präglades av en hög civilisation kan vi veta genom arkeologiska rester. Ingen makt kunde på detta sätt ha utmanat Rom utan att ha befunnit sig på en jämbördig civilisatorisk nivå. Hannibal var inte någon primitiv stamkrigare utan anföraren för en första rangens krigsmakt.
Men Karthagos förstörelse skedde med en grundlighet som i sig innebar en hyllning till dess makt. Staden jämnades med marken. Ingenting fick finnas kvar. Annars fanns risken att karthagerna ännu en gång skulle lyckas repa sig och ännu en gång trotsa Rom. Nu blev den ”karthagiska freden” ett begrepp. Det enda som återstod var en legend. Hannibal framför portarna! (”Hannibal ante portas”) är än idag det bevingade ord som kan tillgripas för att markera att dödsfara hotar.
