Anna-Leena Härkönen från Kempele kallades underbarn, när hon debuterade 1984 med romanen ”Tjurdödarvapnet”. Hon var bara 19 år, hann filmdebutera samma år, kom senare in på Teaterhögskolan i Helsingfors och fick det eftertraktade Erkkopriset för romanen, som snabbt sålde i tre upplagor. Framgångarna duggade tätt men livet räckte inte riktigt till för succéerna. Det var svårt att bli berömd så ung.
19 år är nu inte en ovanlig debutålder, det var inte riktigt där problemet låg. Det var Härkönens vägval, vad skulle hon välja, skådespelare eller författare? ”Tjurdödarvapnet”, som kom på svenska 1985, var en ovanlig roman genom sitt ämne: en 16-årig ung man från Vasas asfalt som skickas ut på landet för att hjälpa en sjuk släkting med slåttern. Stadsbusen Alpo Korva möter Finlands natur under sin sommar, han lär sig en hel del om avfolkningsproblem och bygemenskap, om tristess och drömmar, om
bastu, plättar och köttsoppa, svärmerier i månsken och uppror mot förstockade föräldrar.
I sin debutroman lyckades Härkönen skildra den finländska landsbygden med både svart stänkande humor och hudlöshet. Hon hade en naturlig känsla för den unga människans behov av svängrum för oro och drömmar. Och även om Torvenkylä by framstod som världens absolut sista hållplats var romanen en tillräckligt lyckad blandning av finsk exotism och kärvt naturmåleri för att göra internationell succé. Men var det författare hon ville bli?
Svagt positiv är en självbiografisk roman, som översatts till nio språk. Den handlar om skådespelaren Härkönen, som, efter några komplicerade missfall, äntligen blir mor. Hon är en bit över 30, moderskapet är inte riktigt naturligt. Hon är rädd om sina yrken, hon vill skriva, hon vill spela teater. Hon tror inte att det går att leva som konstnär om man blir mor.
Graviditeten blir komplicerad, barnet föds med kejsarsnitt, för tidigt. Romanens jag blir gravt sviken som patient, en
sköterska retar sig på hennes kändisskap, vill sätta henne på plats. Den bortskämda och utagerande patienten och nyblivna modern skickas hem i förtid, som straff för att hon är ung och begåvad, och helvetet, sömnlöshetens helvete, bryter loss. En graviditetspsykos hotar men gamla kontakter, väninnor, en terapeut, den änglalike mannen och en död mormor som är en tapper förebild hjälper den unga modern tillbaka till livet och glädjen över det första barnet.
Det är en smärtsam, svart berättelse. Humorn är svart och sällan självskonande. Där finns också en kittlande analys av kändisskap, som trots allt inte känns spekulativ. Hatbreven, förföljelsen, de sjuka fantasierna, telefonsamtalen, särbehandlingen avdelning snorkighet som drabbar den som är känd, som betalar ett högt pris och inte tror sig speciellt utvald men som ändå - det framgår klart av texten - vant sig vid att värma sig vid stirrandet, om det inte blir för intensivt, uppmärksamheten, särbehandlingen igen! Där finns också vackert uppslitande
korta partier om skrivandets salighet och fängelse, om ensamheten i skapandet, om den ständiga debatten om synopsis, disposition, avslutning, upptakter och finaler som pågår i hjärnan, obevekligt och underbart.
Det är lätt att förstå Anna-Leena Härkönens internationella framgång med romanen om moderskapets tvångslycka. Hon har schwung i sin hammare som krossar tomtebolyckans små krokaner, hon har djup i sin förtvivlan över sömnlöshetens hålor. Alldeles oerhört blygt, andlöst närmar hon sig sin förstfödde, sonen Lauri. Han är en hägring, knappt fattbar. Hon är en mamma, knappt räddad ur födandets helvete.
De är ett vackert par, mor och son. Redan från början i samma rytm i kampen mot läkarvärldens byråkrater med väl förklädda sadistanlag och mot samhällets ordningsfanatiker, som kräver att alla har lika längd, ingen får synas mer än andra, är de ett vinnarpar. Berättelsen om hur de möts känns som en tröstebok också för den som inte haft svåra omställningsproblem, psykiska såväl som fysiska, under
graviditeten och efter den.
Översättaren Tarja Salo Saarvanto är en ny bekantskap för mig. Hon har fångat den svarta humorns svängningar fint, och en och annan stubbighet och rotfälla ger faktiskt texten en autentisk prägel. En nybörjare i en ny värld, som också varje nybliven mor är, får ju ett språk, som spränger av egocentricitet, häpnad, oro. Detta har Anna-Leena Härkönen illustrerat väl, detta har Salo Saarvanto tolkat väl.
