Jag är inte överdrivet förtjust i vare sig idéromaner eller den svårbegripliga sporten cricket (min enda egna erfarenhet av det sistnämnda resulterade i en avsliten hälsena). På ytan verkar Joseph O’Neills unisont hyllade roman Nederland vara, hemska tanke, en idéroman om cricket! Ganska snabbt tvingas jag dock inse att hyllningskören är välförtjänt och har fått ännu en medlem. ”Nederland” är en av de sällsynta pärlor om vilken man omedelbart kan säga – den här boken kommer jag nog aldrig att glömma.
Huvudpersonen är ursprungligen holländare och heter Hans van den Broeck. Han är framgångsrik ekonomisk analytiker med oljeindustrin som specialitet. Han bor tillsammans med sin lilla son och brittiska hustru i New York. Livet leker, åtminstone verkar familjen tro det. Tills almanackan för år 2001 visar 11 september.
Detta ödesdigra datum har redan avsatt en mängd såväl litterära som filmiska gestaltningar. Åtminstone ett par av dem är mycket bra (till exempel Don DeLillos ”Falling Man”). Men frågan är om inte O’Neills är den bästa, och detta just på grund av sin enträgna vägran att låta sig förvandlas till övertydlig kommentar, illustration, uttolkning eller analys.
Men vad gör författaren då? Finns det oprövade vägar att gå? Ja, man kan, hur osannolikt det än kan verka, låta terrordåden vara en knappt skönjbar bakgrund, låta romanfigurerna överleva och ”bara” bli indirekt berörda, genom den svårfångade men också oundvikliga ögonblickliga ”Zeitgeist” som skapas av alltifrån grannars personliga vittnesbörder till mediernas och politikens stora berättelser.
Hur går man vidare? Inget är sig likt men ändå är det mesta det. När paniken lagt sig finns, för denna lyckligt lottade familj, det gamla livet kvar. De flyttar in på mytomspunna Chelsea Hotel. Men de är inte lyckliga. Hustrun blir frenetisk Bush-hatare. Hon vägrar låta sin son växa upp i ett land med en så förljugen och demagogisk officiell politisk retorik. De åker tillbaka till den gamla världen (London). Men det ligger väl också något annat bakom uppbrottet? Kvar finns Hans, som varken vet ut eller in. Han är kroniskt låg och håglös.
Räddningen blir cricket, en sport han dyrkat sedan barnsben i Holland men inte utövat på länge och särskilt inte i sitt nya hemland. Av en slump kommer han i kontakt med en lokal klubb i Brooklyn med mycket hängivna medlemmar, särskilt då en viss Chuck Ramkissoon.
Här ställs vi inför vad som i förstone framstår som själva inkarnationen av den amerikanska drömmen. Denne entreprenör med rötterna i Trinidad och tydliga drag av den store Gatsby är benhårt övertygad om att han befinner sig i möjligheternas land. Allt kan uppnås och enda tänkbara hindret är du själv. I takt med att vänskapen växer avslöjar Chuck sin underbart megalomana plan: att göra cricket till en amerikansk nationalsport. Sponsorer och mäktiga mecenater är redan säkrade. Men vilka är de och är de på riktigt? Den gode Chuck uppvisar så småningom allt annat än sympatiska sidor. Mönstermedborgaren verkar ha kopplingar till en annan av den amerikanska populärkulturens favoritmytologier: maffian.
O’Neills prosa är hårt koncentrerad. Det mesta händer under eller mellan raderna. Romanen är en hyllning till en stad, ett land och en sport. Men det finns hela tiden små revor i skildringen av det som hyllas. Den mångkulturella mosaikens värde framställs på ett sätt som är sällsamt förföriskt och övertygande. Men klichéer omfamnas för att i nästa stund avslöjas. Vi befinner oss fjärran från både patriotiskt och identitetspolitiskt flaggviftande.
Av alla romanfigurernas fantasier är cricket den till syvende och sist minst besudlade. Här möts den nya och gamla världen. Här möts höga och låga, vita, gula och svarta. Allt i en ritual som, med berättarens oemotståndligt naiva ord, utgör inget mindre än en dröm om rättvisa. Synd bara att denna dröm fortfarande är så enkönad.
