Universum är en kosmisk soptunna med stängt lock. Att fly är omöjligt. Denna bistra livssyn försöker Jeanette Wintersons strängt religiösa mor inympa i sin dotter. Men Jeanette älskar och bejakar livet och hon är fast besluten att fly – inte bara från sin despotiska mamma och utan också från den arbetarklasstillvaro som ödet tycks ha dömt henne till. Och vägen ut stavas kärlek och litteratur.
I ”Varför vara lycklig när du kan vara normal” återvänder Jeanette Winterson till den barndom som hon för mer än tjugofem år sedan skildrade i romanform i den hyllade debuten ”Det finns annan frukt än apelsiner”. Mycket därifrån känns igen i dessa memoarer, utom att allt tycks ha varit ännu värre än i den skönlitterära versionen – och det vill inte säga lite. ”Apelsiner” var den berättelse hon då kunde leva med, konstaterar hon. Den andra berättelsen, verklighetens, var för smärtsam.
Jeanette Winterson växer upp som adoptivbarn hos ett pingstkyrkligt par i en mindre ort utanför industristaden Manchester. Men hon är inte det barn som modern har drömt om, hon är för självsvåldig, besvärlig och ilsken. Varje gång Mrs Winterson – som modern kallas boken igenom – blir arg på lilla Jeanette säger hon att djävulen lurade på henne fel barn. Hon låser henne ute och tvingar henne att tillbringa hela natten på trappan eller stänger in henne i kolkällaren. När hon förstår att Jeanette dras till flickor i stället för pojkar utsätter hon henne för en exorcism. Och när hon upptäcker att dottern har ett hemligt bibliotek under sängen anordnar hon ett bokbål på bakgården.
När Jeanette Winterson nu skriver sina memoarer är resultatet inte någon konventionell självbiografisk skildring. Tre fjärdelar handlar om uppväxten fram till den dag då hon sexton år gammal kastas ut av sin tyranniska mor för att hon återigen har ett förhållande med en annan flicka (det är då modern ställer den fråga som givit boken dess titel), samt, lite skissartat, om den efterföljande tiden på college och litteraturstudierna vid Oxford. Därpå meddelar Winterson tvärt att hon ämnar hoppa över tjugofem år, och ägnar sedan den sista fjärdedelen åt historien om hur hon efter en svår livskris efterforskar och söker upp sin biologiska mor.
Det är förmodligen den erfarenheten som fått henne att än en gång borra sig ner i barndomen och i förlängningen inte bara försöka förstå Mrs Winterson utan också lika oväntat som gripande försonas med henne. Att modern inte längre lever har ingen betydelse. ”Vi kan återvända”, skriver Jeanette Winterson. ”Vi kan tala med de döda.” Och det stör henne när hennes biologiska mamma kritiserar Mrs W: ”Hon var ett monster men hon var mitt monster”.
”Varför vara lycklig” är en ojämn bok, stundtals lysande i sin råa hudlöshet, ofta klok och tänkvärd, ibland överraskande rolig. Men bitvis känns den också alltför privat på ett terapeutiskt och psykologiserande sätt – särskilt i den avslutande delen. Det jag framför allt kommer att bära med mig från dessa memoarer – utöver porträttet av den formidabla Mrs W och hennes sanslösa och ofta komiska uttalanden – är Jeanette Wintersons obändiga tilltro till skönlitteraturen. Den blev hennes livboj och hennes väg till friheten. ”En bok är en förtrollad matta som kan flyga iväg med en någon annanstans”, som hon skriver på ett ställe.
Kanske var det paradoxalt nog hennes litteraturfientliga mor som gjorde henne till författare. Först genom att varje kväll ha högläsning ur Bibeln – dess språk och berättelser påverkade den blivande romanförfattaren på djupet. Sedan genom att bränna hennes böcker. Händelsen fick Winterson att inse att även om böckerna var borta kunde deras innehåll inte förstöras. De levde kvar inom henne. Och vid den pyrande högen föddes en livsavgörande tanke: ”Jag kan skriva mina egna”.
