Då Ivan Turgenjev stolt visade upp sin franska översättning av några Pusjkindikter för Gustave Flaubert lär denne ha gjort sin ryske vän besviken genom att yttra: ”Han är platt, er poet.” Detta i Turgenjevs ögon obegripliga utlåtande om den ryske nationalskalden Aleksandr Sergejevitj Pusjkin kan troligtvis hänföras till översättningen, Turgenjevs oklanderliga franska till trots. För faktum är att Pusjkins språkliga lekfullhet – hans kreativa kasusändelser till exempel – framkallar ett associationsfält i texten som är näst intill omöjligt att återge vid översättning.
Detta gör det än viktigare för förläggare och översättare att anta utmaningen och sprida Pusjkins verk utanför rysktalande områden. Atrium Förlags utgivning av två nätta volymer som för första gången samlar Pusjkins dramatik på svenska kan därför bara välkomnas. Den erfarne översättaren Lars Erik Blomqvists återgivning av Pusjkins blankvers är skicklig och jag kan försäkra: intrycket är allt annat än platt.
”Fyra små tragedier” (2009) heter i ryskt original ”Små tragedier” vilket tydligare understryker den ironiska ton som är så utmärkande för Pusjkin. Med ironin som distansskapande grepp framställs människans litenhet i den stora historien, ett perspektiv som får hennes tragedier att te sig just små. Små, men inte småttiga. Den säkre stilisten och skarpsinnige psykologen Pusjkin låter nämligen aldrig sina karaktärer balansera på känslornas yttersta branter förgäves och 180 år senare är Pusjkins berättelser om den mänskliga naturen inte det ringaste föråldrade.
En av de fyra ”små” tragedierna är ”Mozart och Salieri”, ett miniatyrdrama som Milos Forman använde som förlaga till sin film ”Amadeus”. Den avundsjuke Salieri är besatt av Mozarts genialitet och det driver honom slutligen till mord. I ”Den girige riddaren” gestaltas baronen som vaktar sitt guld och förskjuter sin son. Liksom Salieri väljer han plikten och ensamheten framför livets verkliga guld – kärlek, lust, glädje.
”Boris Godunov” (2010) är ett ”shakespeareanskt” krönikespel i rysk kontext. Tack vare Blomqvists initierade förord kan man utan att vara insatt i Rysslands historia kring 1500-talets slut tillgodogöra sig Pusjkins tolkning av de komplicerade intriger som inramade tsar Boris Godunovs tid vid makten. Mindre hedervärda sidor i den mänskliga naturen skärskådas – maktbegär, fåfänga, rädslan för att avvika – vilket förlänar också denna text en allmängiltighet bortom tid och rum.
I följande sekvens har en folkmassa samlats utanför Jungfruklostret i väntan på att Boris Godunov ska tillträda som Rysslands tsar. De ängsliga sneglingarna på andras reaktioner känns igen och då äkta tårar inte vill infinna sig kan det vara bra att ha en lök till hands:
”EN MAN: Nu gråter alla. Det borde också vi!
EN ANNAN MAN: Jag har försökt, men kan just inte.
FÖRSTE MANNEN: Lika illa här du. Har du en lök?”
