Ur sin barndom på 1920-talet i den provencalska staden Manosque har Pierre Magnan hinkat upp den ena fantasieggande historien efter den andra. Berättelsen om hans farmors mor som dog när hon klev ur sängen är en av de mest fascinerande. Hon som inte ens hann sätta foten på golvet utan blev sittande tills författarens far kom hem och fann henne likstel. Då tog han livtag på henne, knäckte hennes ben, ett efter ett, la henne till slut på sängen, ”död på ett anständigt sätt”. Författaren kan fortfarande höra hennes skelett knäckas som gamla vinstockar.
Men ”Kyndelälskaren” är också en poetisk diskussion om minnets tillförlitlighet och om diktens förhållande till ”verkligheten”, om nu en sådan finns. Det lär ju vara så att en betraktare av ”verkligheten” förändrar den genom sitt betraktande. ”Inför mitt jag från den tiden är jag lika obunden som inför en romangestalt”, skriver Magnan. ”Jag granskar det ögonblick som jag fotograferat i mitt minne”, skriver han också. Men minnet är inte fotografiskt, ännu mindre än betraktandet. Även de visioner som gav näring åt författarens drömmar härstammade till stor del från sådant som förblev okänt för honom. Som salarna bakom den mäktiga klosterporten på Rue d’Aubettes backkrön.
”Jag existerar bara tack vare detta kapital, dessa tidiga erfarenheter”, bekänner Magnan som ”började tänka som en bok” den dag han som fyra- eller femåring läste meningen: ”När mördarna hade dödat sina offer brände de dem i samma ugn som de bakade bröd i för hela veckan.” I hans huvud formade sig då en fortsättning: ”När Enjolras fick veta att han hade ätit bröd som bakats i samma ugn som liken och kom att tänka på allt det feta sot som fastnat i ugnens tak /…/”
En deckarförfattare var född.
Nu är ”Kyndelälskaren” ingen deckare. Magnan har skjutit undan frestelsen att konstruera en av de mordgåtor som gjort honom berömd, för att istället konstruera en barndom. Emellanåt bygger han den på en dröm, som den om trollkarlen med den dammiga lukten och de grå färgerna, som vänder ryggen åt fyraåringen medan han rör om i elden med en blåsbälg. ”Till och med lukten av damm skälver fortfarande i mina näsborrar och jag känner ensamheten som vi var instängda i”, skriver Magnan.
En författares ensamhet, befruktad av barndom.
Färger, ljud och smaker men framför allt lukter. Lukten av drav till exempel, den som impregnerade Manosque ”ända in i advokaternas protokoll, ända in i kyrkornas kor, ända bort till stationen där den slog ut lukten från lanternor och fotogenlampor”.
En extra krydda är de inslag av magisk provencalsk dialekt som översättaren låtit stå kvar orörda. ”Kyndelälskaren” är en bok att ta till sig och älska.
